Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Östholm: Vägens änglar värmer i kylan – en sann historia från Norrlands inland

+
Läs senare

Det är trettondagsafton.

Jag åker nolaskogs för att jobba. Ute är det minus 22 men gamla Bettan startar plikttroget som alltid, trots sina drygt 51 000 mil.

Efter en stund märker jag att värmen inte vill komma i gång. Kupén är iskall och motorn brännhet. Nära rött faktiskt.

Jag stannar till, tänker att kylarvattnet frusit och kanske kan tina upp. Kör vidare. Motorn blir brännhet. Jag stannar. Motorn svalnar. Kör vidare. Motorn blir brännhet. Stannar. Ger upp.

Tackar min lyckliga stjärna för att jag tog på mig täckbyxorna. Sänder en tanke till Teaterspegeln i Örnsköldsvik, som är i full färd att repetera in vinterns fars.

Jag borde ringa och förklara mig. Men telefonnumret är hemma i datorn. Jaja, inget jag kan göra något åt just nu. Mitt på Gålsjöskogen.

Granarna står raka i ryggen med blicken riktad mot horisonten. De susar litegrann, men bara sinsemellan. Min belägenhet rör dem föga. En svag vind skakar loss krispiga snökristaller från grenarna; de dalar ned över mig och min kallnande bil, sticker till när de landar i ansiktet.

Öppnar huven. Nähä, inget kylarvatten. Hm. Minns inte när jag fyllde på senast. Mycket möjligt att jag helt enkelt kört torrt. Jag klappar gamla Bettan på den inte så längre blanka flanken och beklagar att jag är en dålig matte. Hon svarar inte men lite vit rök stiger ur motorn.

Granarna sneglar snett nedåt, försöker låtsas som att de inte tittar. Minsann tror jag inte att de flinar lite.

Plötsligt hörs ett ljuvligt frasande. Dubbdäck mot stenhård is. En van saktar in, ställer sig bakom mig, föraren hoppar ur: Familjen vinkar lite inifrån värmen. Behöver jag hjälp? Om!

Han knusslar inte utan plockar fram bogserlinan. Skäller sådär vänligt att man minsann måste fylla på glykol. Drar iväg med mig och min kära rishög.

Varningsblinkersen lägger av och lamporna mattas. Batterisatansjävlahelvete. Men hem kommer vi, och efter en del vedermödor kan han vända sin bil på den glansisiga gården. Stortallen blir av med ett par lågt hängande grenar på kuppen men den behövde ju ändå beskäras.

Det blir kaffe i köket och många skratt.

Jag tackar och tackar ett par extra gånger innan de åker. Han viftar bort det, nästa gång är det hans tur, säger han. Man får alltid tillbaka den hjälp man ger, kanske inte just från den man hjälpt utan från någon annan.

Det jämnar liksom ut sig.

Jag ringer grannen. Grannen har glykol hemma men efter en stund porlar det vårfriskt under motorn. Snön blir blå. Kylarjävlaslangshelvete.

Grannen bjuder på kaffe och bogserar sedan Bettan och mig till byaverkstan några kilometer bort. Som förstås har öppet fastän det är röd dag. Ute på verkstadsplanen står tiotalet bilar och väntar med igenfrostade rutor. Ägaren kommer ut i blåställ och handskar.

Jo, det är ju mycket att göra. Inte går det att vara ledig inte. Men bilen kan jag ta direkt.

Kaffe hemma i köket. Igen. Grannen mumsar getmesemacka och pratar om influensan. Aldrig att han varit sjuk en dag i hela sitt liv, men nu har han legat för ankare ett par dagar.

Han får lite mer kaffe och getmese. Då känns det liksom bättre.

Det här är Norrlands inland. Och sen frågar folk om det inte är jobbigt att bo långt ute på landsbygden. Ensam kvinna och allt. Svaret är nej.

Det är underbart!

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons