Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Niklas Darke: ”Nazister i brevlådan får inte bli en vana”

Avtrubbning är ett sätt att normalisera otryggheten och få folk att hålla käft. Niklas Darke skriver om en liten grej som egentligen är jättestor.

Annons

Jag kom hem från jobbet en eftermiddag för någon vecka sedan. På väg från bilen tog jag som vanligt omvägen förbi brevlådan för att plocka med mig posten in.

Fast det var förstås bara en bunt reklam. Medan jag stod framför min dörr och letade i fickorna efter nyckeln föll ett av bladen ur högen, jag svor till och böjde mig ner för att ta upp det.

Ganska ful logotyp, en svart uppåtriktad pil på mossgrön botten i mitten av ett rödkantat kugghjul. Järnhandelskedja? Idrottsförening?

Med skärpa hade han varnat mig för ”luffare”, som uppenbarligen brukade ta sig in de i olåsta båsen för att bosätta sig bland tomkartonger, skidpjäxor och udda tallrikar.

Nej. ”Ny politik för en ny tid!” stod det under logoblaffan. Jag vände på det glansiga A5-papperet. Det var från NMR, Nordiska motståndsrörelsen, ett parti som vill göra revolution för att skapa en nordisk nazistisk republik.

Jaha. Nazister i brevlådan. Vad gör man åt det?

Jag såg mig omkring. En man med svart axelremsbag klev på bussen borta vid stationen. En röd Saab svängde ut från parkeringen. På andra sidan järnvägsövergången en kvinna på cykel som jag inte kände igen.

Vad fanns det i väskan? Körde de Saab? Eller förflyttade de sig på något annat sätt?

Vem skulle jag vara rädd för?

Jag funderade över mina grannar. Hade någon av dem visat högerextrema tendenser?

Det närmaste jag kom var farbrorn som hade läxat upp mig när jag var nyinflyttad och ännu inte hade hunnit skaffa hänglås till kallförrådet. Med skärpa hade han varnat mig för ”luffare”, som uppenbarligen brukade ta sig in de i olåsta båsen för att bosätta sig bland tomkartonger, skidpjäxor och udda tallrikar.

Nja. Det var inte mycket att gå på. Och vad jag kunde minnas hade han varken nämnt etnisk rensning eller judiska konspirationer.

Till slut hittade jag nyckeln i vänstra jeansfickan. Jag klev över min egen tröskel och stängde min egen dörr till mitt eget hem.

Där blev jag stående en stund med reklambladet i handen. Jag läste att alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag skulle repatrieras. En global sionistisk elit påstods ha ockuperat större delen av vår värld. En folkdomstol skulle upprättas i syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Jag vände mig mot dörren och vred om låsvredet.

Jag brukade aldrig låsa ytterdörren dagtid. Det var nog dags att börja med det nu.

Sprida skräck är resurskrävande. Metodisk avtrubbning lönar sig bättre i längden.

”Att markera närvaro i det offentliga rummet har alltid varit en del av nationalsocialisternas taktik”, skriver historikern Heléne Lööw i en debattartikel i Dagens Nyheter (17/8). Hon pekar på hur dagens nazister likt sina 1930-talsföregångare försöker kapa våra gemensamma samlingsplatser. Med demonstrationer och manifestationer – som dem i anslutning till första maj i Falun, politikerveckan i Almedalen och bokmässehelgen i Göteborg – gör de anspråk på makten över gator och torg.

Är avsikten att skrämmas har de lyckats med det. Åtminstone hittills.

Men vad händer när vi inte längre blir rädda? När raskrigarna för femtielfte gången tågar genom stadskärnan och mediernas rapportering svalnat av övermättnad? När den hundrade nazisten tar plats i ett kommunfullmäktige genom ett annat partis öppna listor? När NMR-propagandan blivit lika tradig som Sverigehäftet och reklam för utemöbler i rottingliknande plast?

Sprida skräck är resurskrävande. Metodisk avtrubbning lönar sig bättre i längden. Syns man överallt märks man knappt efter ett tag. Till slut är man lika normal som ett studentflak, en centerpartistisk valstuga eller en reklamvepa för mobilabonnemang.

När man blivit något som folk rycker på axlarna åt. Det är då man kan göra skada på riktigt.

Ett reklamblad från NMR kanske är en liten grej. Men det gör mig livrädd.

Och jag vill inte sluta vara det. Jag tänker bli lika skiträdd varenda gång nazister dyker upp intill mig.

För de har trängt sig in på torgen, i kommunfullmäktige, i brevlådan, och det finns absolut ingenting som är normalt med det, eller det minsta rimligt.

Läs fler krönikor av Niklas Darke:

”Någon får ta över när föräldrarna är slut”

”Det var ju inte jag som frågade först”

Annons
Annons
Annons