Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Med lagom kallt huvud

+
Läs senare

Med lagom kallt huvud

Om böcker

Vår artonåriga kattant föredrar nuförtiden att kura ihop sig i varma vrår, låta andra ta hand om utomhusaktiviteterna och inskränka motionerandet till korta promenader mellan sina sovplatser.

Men en gång i tiden, den där vinterdagen för så där sjutton år sedan då det var 32 grader kallt i Ådalen, hängde hon på låset och skrek och jamade tills dörren öppnades. Efter en timme, väl inne i värmen igen, sov hon sig igenom resterande vinterdagar, för att på vårkanten föda tre präktiga kattungar. Någonstans i de isiga snöhögarna hade en köldtålig och könsmogen katthanne uppenbarat sig!

Till kyla kan man förhålla sig på olika vis. Man kan längta efter den då inomhustemperaturen känns kvalmig och alldeles för torr att andas och man kan efter en promenad i härligt hög och klar luft känna sig som dödens lammunge då det är dags att vända om och den isiga motvinden får anletsdragen att krackelera.

Men hur överlever man i stabil fyrtiogradig kyla? Den finske krigsfånge, som fåordigt berättade i julhelgens radiodokumentär om sin tid i de sovjetiska kolgruvorna på 40-talet, uppehöll livhanken genom att äta jordsvampar och infångade möss och om inte det fanns till hands sög han på en benflisa. Många av hans medfångar frös ihjäl. De helt enkelt tappade andan i kylan. Väl hemma i Finland igen möttes han av en kompakt tystnad. Ingen ville veta av de hemskheter han varit med om. Grannsämjan med öst krävde att man inte grävde i det förflutna. Själv gjorde han tappra försök att supa ihjäl sig men slutade då han insåg att enda chansen att få tillbaka värmen i kroppen var att leta rätt på sig själv.

Strapatser i extrem kyla är inte heller främmande för de gäng forskare och äventyrare som under sir Ernest Shackletons ledning i augusti 1914 ger sig av från England med skeppet Endurance med siktet inställt på Sydpolen. I Caroline Alexanders bok Shackleton, den legendariska expeditionen till Antarktis (Bokförlaget DN) kan vi i dagboksanteckningar och svartvita fotografier följa deras färd. Meningen var att vinna den sista stora trofén i upptäcksresandets historia - att bli de första människorna som korsar den antarktiska kontinenten till fots! Åttio sjömil från målet fryser deras fartyg fast i packisen. Tio månader väntar de på att isen ska gå upp igen men Endurance kramas sönder av ismassorna och sjunker. Då börjar den verkliga överlevnadskampen för de 29 besättningsmännen - att hålla sig vid liv på en drivande isflotte där "fem fot is skiljer oss från ett 2 000 famnar djupt hav", som expeditionens fotograf Frank Hurley skriver i sin dagbok, att fotvandra över glaciärer, göra en mardrömslik seglats i öppen båt 200 mil till Syd Georgien, för att efter 22 månader undsätta de kvarvarande på den gudsförgätna Elephant Island. Det är Frank Hurleys svartvita fotografier, glasplåtar och enkla Kodak-rullar, och besättningens alla dagböcker som gjort denna egentligen misslyckade expedition legendarisk. Shackletons ledarbegåvning - han lockade fram styrka och uthållighet hos sina män som de aldrig trott sig äga - gjorde att alla mirakulöst nog överlevde Antarktis iskalla grepp.

En senare äventyrare i delvis samma farvatten, stormbältet Roaring Forties, befinner sig ensamseglaren och båtbyggaren Sven Lundin 1980. Han rundar det fruktade Kap Horn mitt i vintern. Han rundar, vänder och tar hornet även från andra hållet. Om detta och sin alldeles personliga kunskapsjakt "för att finna systemet som ligger till grund för hur allting fungerar" berättar Sven Lundin i sin bok Bris (bokförlaget Korpen). Ett välfyllt bibliotek är ett måste för Sven. Han använder morgontimmarna till att läsa de mer svårsmälta böckerna, om matematik, fysik och medicin. Vid lunchtid är det dags att ta andra solhöjden och ägna sig åt historia - ekonomins, kemins och matematikens historia. Efter en enkel middag tar han itu med biografierna och reseskildringarna. Skeppsbiblioteket är valt med stor omsorg,

liksom klädseln. Shackletons tuffa gäng klädde sig i vind- och vattentäta Burberry-anorakar för att stå pall i polarkylan. Sven Lundin, som förresten numera heter Yrvind i efternamn, ser alltid till att ha dubbla uppsättningar kläder, specialinredd skinnjacka och bra skor.

Framför allt gäller det, enligt Sven, att hålla fötterna varma men huvudet lagom kallt!

Karin Westerlund
Annons
Annons
Annons