Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstnären som gör motstånd – "jag hoppas att alla som flyttat kommer tillbaka"

/

Landsbygden avfolkas. "Hela Sverige ska leva" klingar ihåligt. Bilden av Norrland som styvmoderligt behandlad råvarukoloni känns inte särskilt avlägsen.
Men det finns konst som gör motstånd.

Annons

Tavlan med de kraftfulla färgerna – magenta, orange, lysande blått – drar omedelbart till sig blicken. Vi befinner oss på vindsvåningen i ett hus i Härnösand; hyresgästen i det som en gång var en liten lägenhet har flyttat ut, ett konstnärskollektiv har flyttat in.

På ett ritbord ligger en halvfärdig teckning, i hörnet står en vacker docka med krinolinklänning, på väggarna hänger det affischer och konstverk. De flesta lediga ytor är belamrade med pennor, skisser, färgtuber och penslar.

Alveola Ämting går fram till den färgstarka, nästan självlysande, tavlan. Silhuetten av de böljande blå bergen som varje ångermanlänning kan känna igen. Barnen. Den brinnande himlen.

– Ska det vara något dåligt att vilja stanna kvar? undrar hon.

– Det finns en negativ schablonbild; den som stannar kvar här betraktas som en loser. Precis som att den som reser härifrån gör ett bra val; man reser liksom till framgång medan den som stannar kommer att tyna bort i någon slags stagnation och meningslöshet.

Hon skakar på huvudet.

– För mig är det tvärtom. Att stanna är en motståndshandling, ett hopp.

Att arbeta med kultur kan också vara en motståndshandling. Alveola Ämting är en av medlemmarna i Härnösands Fria Kulturförening, ett litet men engagerat sällskap som arrangerar sommarteater, feministfestival och mycket annat. Tillsammans med Hanna Persson – fotograf, aktiv i kulturföreningen och medlem i konstnärskollektivet – började hon fundera över andra vägar.

– Vi började spåna kring vad vi tycker om, vad som är viktigt för oss. Jag landade i den här bildsviten, Stenkastarna.

De lysande blå bergen speglar sig i brandgult vatten. Ett av barnen har en sten i handen, måttar för ett kast.

– Det är mitt imaginära landskap, min sinnebild av Ångermanland. Och det är mina barn, samtidigt som det är en berättelse om min egen barndom, säger hon.

Sten kan man kasta på så många olika sätt – i missnöje mot makten, för att se vem som kastar längst, eller kanske bara för att se stenen plaska och sjunka ned till botten. Det handlar kanske om ett slags hemkomst – här lägger jag mina grundstenar, här vill jag bo.

– Jag vet egentligen inte var jag kommer ifrån, säger Alveola.

– Vi flyttade så mycket när jag var liten. Men mormor fanns i Björna utanför Ö-vik; det blev en trygg punkt att komma till. Jag kände mig alltid hemma i Ångermanland; när jag bodde i södra Sverige skavde det hela tiden, det var inte mitt landskap, inte mitt hem. Jag längtade alltid bort därifrån.

Kanske behövs de, tvärtomhistorierna. Kanske behövs ilskan hos en stenkastande flicka. Ilskan över urbaniseringens ideal, över de röst-, makt- och penningstarka epicentrum som får samhällen i en hel landsända att vackla.

– Jag hoppas att alla som flyttat kommer tillbaka. Det här är faktiskt ett paradis, Härnösand och landsbygden runtomkring, hela Ångermanland – en dröm att växa upp i. För mig finns inget i storstan, allt finns här.

Men centraliseringen vrider sönder världen i en obönhörlig spiral. Sjukhus och skolor läggs ned i lönsamhetens namn; makthavarna gömmer sig bakom ett unisont "vi har inte råd". Som att pengarna är en oberoende maktfaktor kapabel till egna beslut, som att det inte är människorna som bestämmer hur samhället ska utformas.

– Barnet är en stark symbol för framtiden. Jag undrar hur framtiden här kommer att se ut för dem. Det gör mig skitarg att det inte är självklart att de ska kunna stanna kvar. Det saknas långsiktighet och stabilitet i samhället, inget är rotfast, och människor far illa. Vad gör vi med våra barn, egentligen?

Hanna Perssons bilder speglar liknande teman. I ett fotografi från Bollstabruk har en liten rosaklädd flicka i en trampbil hejdat sig. Hon vänder sig om, tittar på fotografen. Asfalten är sprucken, tiden har bromsat in, hela samhället gungar i kölvattnet av en blint framrusande samtid.

– Alla Hannas bilder har med hennes uppväxt i Bollstabruk att göra. Hon fotograferar platser som förknippas med hennes barndom, platser som förändrats men ändå är desamma.

Det är vemodigt och nostalgiskt. Men i barnets dröjande, fundersamma blick finns det fortfarande en framtid.

Fortfarande ett hopp.

.

Fotnot: Hanna Persson och Alveola Ämting ställer ut på Nordic Centre i Näsåker 15-29 november. I december visas utställningen på biblioteket i Härnösand.

Annons
Annons
Annons