Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Urbanisering som förblindar – därför är byn det ideala sättet att leva

Artikelserie
Katarina Östholms krönikor

Annons

Han satt i den flagnande trädgårdsstolen och såg sig omkring. Humlorna surrade runt körsbärsträdet med sina fina små pälsar pudrade i gult. Han kastade en snabb blick på sin då och då plingande mobiltelefon, suckade, sträckte på ryggen och sjönk sedan ihop igen.

Kaffet var urdrucket och rabarberkakan uppäten. En ensam geting gjorde en mjuklandning bland resterna; han betraktade den misstänksamt när den spankulerade omkring på fatet med antennerna fingrande på de söta dofterna.

Han tog telefonen från bordet och stoppade den i bröstfickan. Den plingade och han tog fram den igen, kisade mot det envisa solblänket i skärmen, läste snabbt, stoppade tillbaks den i fickan. Det gistna träet i stolen gnekade när han korsade det ena benet över det andra.

Ritschratschandet av hästtänder som river gräs. Det regelbundna tuggandet blir fullt synligt när den svarta sticker upp huvudet ovanför kanten på jordkällaren för att titta på oss med malande käkar. Ute på vägen kör en av byns bönder förbi med en slamtank på dragkroken och efter någon minut för brisen med sig en svag doft av kodynga.

Han rynkar på näsan. Jag ser bilden av byn speglas i hans guldbågade solglasögon strax innan han skjuter upp dem i pannan och fäster blicken på mig.

"Hur kan du bo här?" säger han liksom anklagande. "Här finns ju ingenting".

Först förstår jag inte vad han menar. Vaddå ingenting. Han slår ut med armarna, med höjda ögonbryn och hopskrynklad panna, en studie i uppgiven förvåning. Grannens tupp gal glatt gång på gång på andra sidan skogsdungen.

"Kuckeliku liksom", säger han och sänker armarna. "Är det allt ni har här?"

Det fick mig att tänka på mina egna år i staden. Tio år som var fyllda av hektiskt liv, studier och jobb för att ha råd med säsongens mode, för att kunna sitta i den välvda källaren med utsikt över vattnet och sippa drinkar, för att ha råd med den bästa concealern och de där silverglänsande smyckena med instansade bokstäver som alla skulle ha. För att kunna berätta om mina resor till ännu trängre och ännu större städer, med ännu fler affärer att shoppa i och nya sevärdheter att ta selfies framför.

Vi träffades och vi hade alla lite för höga skratt, lite för perfekta tänder.

I storstaden är människan världens mått. När allt är skapat av människohand – från byggnader, gator och grönområden till de allestädes närvarande maskinerna – är det lätt att drabbas av en civilisatorisk övertro och storhetsvansinne.

Allt bär människans avtryck, från de djupast belägna vatten- och avloppssystemen till det glasade vindsetaget på det högsta huset, från de gräsmattegröna gummidukarna på förskolans ljusfattiga gård till den symmetriska stenläggningen av åns välfriserade stränder. För att inte tala om alla scener för människor som vill uppleva andra människor – storstaden är vår narcissistiska arts kronjuvel.

Horisonten är tandad av hus. Natthimlen ser man aldrig. Vintergatan skyms av stadens egen kulörta galax av tiotusentals lampor; vem behöver se upp mot skyn när man ska vara stjärnan i sitt eget liv, i stadens myllrande mikrokosmos?

Den privilegierade storstadsmänniskan sätter agendan för resten av landet där han sitter i de stora institutionerna för medborgerlig maktutövning. Hans skosulor är rena, hans händer byråkratmjuka, hans naglar perfekt manikyrerade. Hans välputsade urbana glasögon sitter prydligt på näsan.

Han är en av allt fler som saknar kunskap om samhällets grundläggande överlevnad. En av allt fler som förlorat insikten att civilisationens balans till lika stor del måste bygga på en välmående landsbygd som en välmående stad. En av allt fler som helt alienerats inför den viktigaste grundbulten i vår existens – den natur som föder oss. En i den ständigt växande majoriteten i regeringar och parlament världen över.

Själv hittade jag aldrig hem i storstaden. Det enda jag gjorde var att gå vilse.

För mig är staden en labyrint av ekon där människan bara kan höra sin egen röst. En konstruktion av spegelväggar bakom spegelväggar där människan bara kan se sig själv. Sitt alltid så otillräckliga själv – för det finns alltid nya upplevelser och nya uppdateringar att berika sig med, nya saker att köpa, nya sätt att förbättra sin alltför tunna, alltför feta, alltför bleka, alltför oproportionerliga, alltför karaktärslösa kropp.

För mig är staden en plats för vår arts gränslösa självupptagenhet; en kall och ofruktbar mylla där vårt ego kan växa till orimliga proportioner.

Men hemma i byn.

I byn kan man se stjärnhimlen välva sig över hustaket och ge evigheten riktning. En stjärnhimmel som får mig att krympa och krympa och krympa till min rätta storlek, som är så liten att jag nästan inte längre finns, ja, så liten att jag kan utplånas vilken sekund som helst.

Det är en frid.

I byn doftar bonden i sitt blåställ fortfarande av varma kor när han kommer till affären för att handla. I byn skriver molnen morgondagens väder på himlen. I byn lämnar jag bilen olåst och nyckeln i ytterdörren. I byn klafsar jag i leriga stövlar och skitar ned mina händer.

Det är en frihet.

I byn ser jag skogen åt vilket håll jag än tittar. Träden, det stående folket, vakar över huset och iakttar mig och mina sysslor med upphöjd likgiltighet – med deras långsamma tideräkning är jag bara en skimrande dagslända och ett förbiilande fladder. I trädens växande kan jag se tiden ta form.

Det gör mig trygg.

Jag behöver bara gå ut på bron för att minnas människans rätta storlek. Hur liten hon är. Hur stort det sammanhang hon ingår i.

Byn, den urtida bosättningsformen, är byggd i mänsklig skala med rötterna fast förankrade i jorden. Byn har satt sin prägel på människans sociala förmåga och hennes blick på världen – ett avgränsat, överblickbart sammanhang som kan famnas av förnuft och känsla.

Bybor är vi allihopa.

I byn blir människans relation till naturen uppenbar, en livsviktig symbios där civilisationens handling och konsekvens textas med tydliga bokstäver. Ingen kan missa när kallkällorna sinar efter en avverkning, när fiskens lekplatser torrläggs i älven, när bina dör i sina kupor, när fåglarna slutar sjunga, när höskörden slår fel. Du upplever allt med dina egna sinnen, du är en närvarande del av berättelsen.

I byn ryms hela livet.

Han tittar fortfarande på mig, väntar på svar. Han slår irriterat efter den sockerstinna getingen som lättat från fatet. Han placerar solglasögonen på näsan igen och jag ser mig själv speglas i den metalliska ytan. Bakom mig, bergens långsamma vågor av sten.

Han upprepar, otåligare nu: "Här finns ju ingenting. Hur kan du bo här?"

Gransångarens sirliga drippdropp singlar genom luften. Och till sist måste jag svara. Det självklara svaret för mig – men inte för honom.

"Vad menar du med ingenting? Här finns ju allt!"

* * *

Läs mer kultur och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

Fler krönikor: Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra lögner

Landsbygdsutveckling: Landsbygden är ett demokratiskt haveri

Krönika: Här är listan som kan rädda landsbygden

Landsbygdsromantik? Nej, nu är det Dags att sluta med storstadsromantiken

Annons
Annons
Annons