Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Landsbygden behöver inga bidrag – det är storstäderna som är problemet

/

Annons

Det är så mycket jag inte behöver.

En ny panna, till exempel. Den jag har är en ytterst rustik, vattenmantlad Ö-vikspanna från 1983 som värmer huset precis lagom mycket. När jag eldar blir det varmt, när jag inte eldar blir det kallt, men det är inget som ett par fårskinnstofflor och en ylletröja inte kan råda bot på. Ved är billig och förnyelsebar energi som finns på byn och dessutom är koldioxidneutral.

När mikron som kom med huset gick sönder för några år sedan gjorde jag ett snabbt överslag av nyttan. Svaret blev att jag inte behövde den. Samma sak när diskmaskinen lade av.

För varje pryl som går sönder ställer jag mig numera frågan: Behöver jag det här? Förvånansvärt ofta är svaret nej. Och om jag till äventyrs skulle hamna på ett större köpcentrum – vilket är sällan, eftersom jag mest blir stressad i köptempel med 34 sorters rökt skinka och hemelektronik som är gjord för att haverera efter två år – njuter jag nuförtiden av allt jag kan vara utan.

För det är så oerhört mycket som jag inte behöver.

I storstaden är situationen den inverterade. Där fostras folk till superkonsumenter, utan jord under naglarna eller blod på händerna. De har förstås inget val, eftersom allt måste köpas. Staden är livegen, i fullständig beroendeställning gentemot landsbygden.

Trots det utmålas staden som en idealmiljö; ett kreativt myller av upplevelser, kommunikation, kultur, karriärmöjligheter. För att inte tala om allt som går att handla; i Stockholm planeras just nu Nordens största köpcentrum, drygt 100 000 kvadratmeter med 250 butiker sprickfärdiga av ”det mest innovativa inom mode, mat, teknik, sport och design”.

Landsbygden skildras som döende. Och svenska staten utreder hur landsbygden ska räddas – på dt.se beskriver Martin Borgs processen med svidande precision:

"Politikernas lösning är konstgjord andning. Ordet "bidrag" förekommer 32 gånger i utredningen. Utvecklingsbidrag. Bidrag till företagsutveckling. Bidrag för projektverksamhet. Och så vidare. Ordet "stöd" förekommer 273 gånger. Företagsstöd, investeringsstöd, stöd till landsbygdsföretag, stöd till kommersiell service, stöd till dagligvaruställen, stöd till små försäljningsställen, stöd till turistsatsningar."

Men det är inte landsbygden som behöver utredas. Det är inte landsbygden som behöver stöd. Det är inte landsbygden som ligger i respirator med slangar som tillför näring 365 dagar om året. Det är inte landsbygden som är problemet – det är städerna.

Storstäderna i allmänhet och Stockholm i synnerhet behöver granskas, modellen dekonstrueras, tolkningsföreträdet ifrågasättas. Storstadens överfulla skattkistor tillhör hela landet – där makt och pengar samlas på hög frodas korruption och svågerpolitik i en ekonomisk växthuseffekt utan motstycke. Den eskalerande urbaniseringen skapar obalans, en ovilja att se landet som en helhet och en särskild likgiltighet inför landsbygden.

Det finns några beprövade recept mot denna sjukdom. En omfattande utflyttning av tunga statliga myndigheter skulle garantera ökad vidsynthet och ge kraft åt tynande småstäder. Rejäl återbäring i stället för smulor till glesbygdskommuner som skövlas av privata och offentliga intressen inom vattenkraft, skog, gruvnäring, vind.

Det finns andra mediciner. Svedjefinnarna lockades till svenska skogar med tio skattebefriade år – applicera det på landsbygden tillsammans med ovanstående och det skulle skapa en rekordstor utflyttning från storstäderna. Per Albintorpen kan återupplivas – via statens försorg förmånligt belånade egnahem med ett par hektar åkermark till alla som är intresserade av småbruk, odling, en högre grad av självförsörjning. Svenskt jordbruk måste inte bara skyddas utan utvecklas; att lägga ansvaret på konsumenterna är helt enkelt att smita undan problemet.

Moderna bredbandsbyar på en produktiv landsbygd är klimatsmart och kommer att behövas. Inte minst då städernas totala miljöpåverkan är enorm; överfulla och problemtyngda försörjs de av ett globalt och höggradigt miljöfarligt nätverk av fossilburen produktion och transport.

Kort sagt: att kunna välja ett liv på landsbygden borde vara lika möjligt och självklart som att välja ett liv i stan. Allt annat är en demokratisk härdsmälta.

Men kanske är politikerna maktlösa. Kanske styr nu samma krafter som köpte Findus i Bjuv för att lägga ned det ett halvår senare på grund av "en överkapacitet av produktion av djupfrysta livsmedel inom fabriksstrukturen i Europa". Samma krafter som årligen låter bränna över en miljon svenska hönor eftersom deras äggläggningsförmåga börjat avta – och eftersom det inte är förenligt med någon vinstmaximeringskalkyl att tillvarata köttet. Samma krafter som genmanipulerar, besprutar, lågavlönar, skövlar skogar och låter den svenska livsmedelsproduktionen dö sotdöden med en axelryckning. Räkningen får planeten betala.

Det är ingen slump att jättekoncernerna slåss om världsherraväldet på matmarknaden. Alla behöver ju äta – makten över maten är makten över människan.

I en intervju tillfrågades David Attenborough vad han ansåg vara jordens största problem. Han pekade ut storstäderna: konstgjorda världar där en majoritet av befolkningen förlorat kontakten med – och förståelsen för – naturen. I den världen är det lätt att skapa nya marknader, nya behov, ny köplust. Nya köptvång.

Nej, bygg en mur runt storstaden – efter en vecka kan man se på vilken sida klösmärkena sitter.

* * *

Fler krönikor av Katarina Östholm:

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Om kvällen hörs koltrastens sång – en historia om landsbygdens minnen och drömmar

Dödsstöten för landsbygden – om det brutna kontraktet mellan stad och land

Miraklet i Doze River – om pojken i skogen som aldrig fick lära sig prata

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister

Annons
Annons
Annons