Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Katarina Östholm: "Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram – på landsbygden"

+
Läs senare
/

Det är dags att börja prata tillväxt. Inte den som mäts i kronor och ören utan den som mäts i kulturella, sociala och demokratiska värden. Det är dags att prata om miljardföretag som smiter från sitt ansvar, om landsbygdens accelererande utanförskap och varför en bro inte bara är en bro.

Ibland blir problemet synligare än annars. Som när små broar över stora älvar inte renoveras utan stängs av. Eller när energijätten Vattenfall drar in bidraget till ett av norra Europas största hällristningsområden.

I ångermanländska Nämforsen finns mer än 2000 bevarade hällristningar, några över 6000 år gamla; ett eldorado för forskare och kulturhistoriker. Området är en turistmagnet som under årens lopp förgyllts på olika sätt – med Fallens Dag, när dammluckorna öppnades under några timmar för att återskapa den magnifika forsen, eller med den levande stenåldersby som varje sommar hälsade tusentals besökare välkomna med älgskinnsklädda bosättare som demonstrerade dåtidens vardagsliv.

Gradvis har Nämforsen marginaliserats. Det började med att Fallens Dag lades ned, inte bara i Nämforsen utan på en rad andra platser i Sverige. När samma sak hände i Stornorrfors utanför Umeå kungjorde Vattenfalls kommunikatör i lokalradion att "Vattenfall anser att vi ska visa oss där människor finns, till exempel på webben".

Den levande stenåldersbyn lades också ned. Och helt nyligen drog Vattenfall in bidraget till områdets kulturella nav – Nämforsens hällristningsmuseum.

Summan? 200 000 kronor per år.

Det som är kaffepengar för Vattenfall är ett dråpslag för museet. Varje år har man arrangerat i runda tal 700 guidade turer för de cirka 20 000 besökarna, som kommer från hela världen för att titta på stenåldersboplatsen och ristningarna.

När kraftverken byggdes utlovades guld och gröna skogar. Det var en expansiv tid när hela samhällen växte fram kring dessa vattendrivna guldkvarnar – bostäder och skolor byggdes, affärslivet frodades i kölvattnet av alla kraftbyggen. Men bara under en kort tid.

Därefter har byarna hamnat i kraftverkens skugga. Det är en historia om långsamt förfall och allt njuggare företag som steg för steg centraliserat driften, kontoren, personalen – och pengarna. Ute på kraftverken jobbar ingen numera. Driftcentralen i Österforse, en gång en stor arbetsplats, ligger öde.

Den ska visst bli asylboende.

Modellen upprepas nu av landsting, myndigheter, banker, koncerner. Public service rapporterar från storstadens horisont, medier flockas kring samma köttgrytor. Det är ett storskaligt svek mot alla glesbygdskommuner som saknar den eftersträvade magnitud som ger utslag på den ekonomiska Richterskalan – och därför är värda att intressera sig för.

Landsbygden marginaliseras i en förfärande takt. Trots att välståndet har glesbygdens naturresurser att tacka för allt, trots att löften och lovord rundhänt haglar när industrier ska etableras, så försvinner pengarna och jobben numera i samma takt och åt samma håll som råvarorna.

Det pratas tillväxt i Sverige. Men när rikspolitiken så uppenbart utesluter de mer glesbefolkade regionerna, när landsbygden marginaliseras medan storstädernas latteekonomier sväller bortom allt förstånd, så undrar i alla fall jag hur det ska sluta. För en nation kan inte bara bestå av städer; graden av sårbarhet i ett totalt urbaniserat och digitaliserat samhälle blir förödande. Samhällen kan heller inte reduceras till en global affärsidé, en meningslös fars av konsumtion och produktion.

Vad har människor för plats i den världen?

Mot detta står kulturen – den levande själen som stretar emot, har åsikter, vill uttrycka sig, vill förstå, vill glädjas, vill ställa frågor. Kulturen är narren som håller upp spegeln för makthavarna så de kan se sig själva med andra ögon. Kulturen är samhällsomstörtande och därför farlig – den låter människor genomskåda, ger dem andra verktyg än debet och kredit, ger det skenbart enkla och ytliga hisnande många bottnar. Kulturen inger hopp. Den är ett alternativ till det samhälle som i dag utmålas som den enda vägen, den rätta vägen, den lönsamma och allena saliggörande vägen.

Kultur är mänsklig utveckling. Och där människan utvecklas, utvecklas också samhället.

Broarna över Ångermanälven är en del av samhällets blodomlopp. Det är broar som bär ambulanser, traktorer, hemtjänstbilar, småföretagare. Broar som förbinder bonden med åkrarna, bilisten med macken, familjen med affären, barnen med skolan, församlingen med kyrkan. Byn med riksvägen.

Men de får förfalla. Bron vid Moforsen stängdes efter åratal av eftersatt underhåll. Nu är framtiden oviss. Det talas visst om pengar.

Bron är en symbol för vad som just nu händer i hela landet. Glesbygden marginaliseras, lämnas utanför beräkningen. Därför är det dags att börja prata tillväxt, på bred front och i mänskliga termer – kulturell tillväxt, social tillväxt, demokratisk tillväxt. Det behövs ett nytänkande och ett batteri kraftfulla åtgärder för att skydda, stötta och gynna – både glesbygden och det kulturliv som är en så viktig och vitaliserande samhällskraft.

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram – på landsbygden. Och slå fast att en bro inte bara är en bro utan ett hopp om framtiden.

Annons
Annons
Annons