Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Jag behåller min yxa och min vedpanna, för jag tror att de har fel" – Katarina Östholm om varför hantverk behövs i skolan

+
Läs senare
/

Så var vi där igen. Inte ska vi väl behöva arbeta med händerna. Det kan väl någon annan göra – helst så billigt som möjligt.

Den här gången handlar debatten om skolslöjdens vara eller icke vara. Det är "mindre viktigt att samtliga elever drillas i slöjd ända upp i nian, än att de drillas i de teoretiska ämnen som måste behärskas på bred front om Sverige ska fortsätta att vara en framgångsrik kunskapsnation", skrev Ann-Charlotte Marteus i Expressen.

Just så bygger man det föraktfulla samhället. Vissa kunskaper är helt enkelt mer eller mindre överflödiga. Nu när vi lever så digitaliserat och modernt. Vi kanske inte ens behöver landsbygden längre?

Visst kan man arbeta intellektuellt på heltid. I ett hus som någon annan byggt. Där någon annan ser till att värmen och elektriciteten fungerar. Där någon annan har tillverkat dina möbler, vävt dina trasmattor, designat din nya ljusstake, slaktat den nästan fettfria julgrisen, skördat rågen som blir ditt trendiga surdegsbröd, sytt dina massproducerade kläder. Där någon annan byter blöja på din gamla pappa.

Inget av dessa yrken räknas förstås som framgångar. Hur mästerlig en hantverkare eller kroppsarbetare än är får hen aldrig samma guldglänsande gloria som en högutbildad ingenjör eller samhällvetare.

Vi är internationaliserade superkonsumenter. Så till den grad att vi tydligen på fullaste allvar tror att ett stabilt och framgångsrikt samhälle kan byggas utan händer. Och skolan får dra sitt strå till teoristacken för att trygga tillgången på rekryter till manschettyrkena.

Slöjd, hemkunskap, bild, musik, dans, språk, teater – alla uttalas de liksom med en liten fnysning. "Hobbies kan jag ägna mig åt på fritiden," som en ingenjör och socialdarwinist i min bekantskapskrets uttryckte det.

Kunskapssamhällets nedvärdering av handens arbete är fatal. Inte bara för att man därmed degraderar alla praktiskt begåvade elever och tar ifrån dem de verktyg som kan ge dem självkänsla och yrkesskicklighet, utan också för att man undergräver basen för ett levande kulturliv. "Det är tidstypiskt; kultur anses inte skapa nåt samhällsvärde i form av ekonomisk tillväxt – vilket inte är sant – och därför ska det bort", skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Kroppens intelligens är också hjärnans; att använda händerna utvecklar kreativiteten och en rad andra psykiska processer. Ett ensidigt fokus på intellektet är inget annat än en stympning av sinnligheten; förmodligen det sista vi behöver i våra sköna nya skärmliv.

Handens kunskap skapar dessutom ett alldeles särskilt oberoende. För egen del har jag skolslöjden att tacka för mycket – grundläggande färdigheter i att snickra, teckna, sy, skapa nytt eller laga det som är trasigt. Utan det skulle jag ha haft mycket svårare att leva ett självständigt liv på landet, att lita till min egen kraft och förmåga.

För inte alls så länge sedan var kroppsarbete en självklarhet. Vi överlevde i grupper där man snidade och timrade, slaktade och styckade, vävde och stickade, odlade och fiskade. Det är kunskaper som fortfarande förvaltas av en krympande skara.

Några höjer rösten och försöker förklara att allt kommer att gå åt fanders i vår intellektuella ankdamm om världen drabbas av en större ekonomisk kris eller ett systemsammanbrott. De försöker sprida den mest självklara av sanningar – landsbygden klarar sig utan städer, men städerna klarar sig inte utan landsbygden, hur många balkonglådor med smörgåskrasse som än odlas och hur många solceller som än placeras på höghusens tak.

Så klart avfärdas de som bakåtsträvare och foliehattar. Domedagsprofeter och drömmare. Ett annat sätt att leva, ett nytt sätt att organisera samhället? Haha, vilka barnsligheter. Den nya tekniken bygger framtidens gröna städer, och då behövs det ännu fler ingenjörer, ännu fler högutbildade.

Men jag behåller min verktygslåda, min yxa och min vedpanna. För jag tror att de har fel.

Läs mer: Vägens änglar värmer i kylan - en historia från Norrlands inland

Rymden som ger tröst

Ett Nobelt jubileumsår för den ångermanländska kulturen

■■ Äntligen! Nu finns Allehandas nya app ute. Ladda ner den till Iphone eller Android.

Annons
Annons