Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Gerillagrönsaker och revolutionsfläsk – Katarina Östholm om maten som gör motstånd

+
Läs senare
/

Glesbygden är så fattig och storstaden så rik. Men landet har något som staden inte har.

Lägdor.

Glesbygden behöver bidrag för att överleva, storstaden glöder av överhettad ekonomi. Glesbygden avfolkas, storstaden brottas med bostadsbrist och växtvärk. Glesbygden är tärande, storstaden närande.

Jag har alltid känt mig lite lurad av den där jämförelsen. Lite som "finn fem fel" – man vet att bilderna inte stämmer överens, men det är svårt att se så där direkt. Och när alla dansar kring guldkalven och auktoriteter talar tillväxt med myndig stämma – ja, då känner man sig liten och dum och håller tyst.

Norrlands glesbygd är en miljardstinn mjölkko – värd ganska precis 9,7 miljarder om den skulle säljas på Blocket, som en fiffig nationalekonom nyligen räknat ut. Skogen har förvandlats från livsrum för djur och människor till en åker som ska sås och skördas. Sjöarna heter numera vattenmagasin och töms på vatten varje vinter; forsarna har tystnat, vindkraften trasar sönder landskapet – och de nya kraftledningarna, sjungande av ilande el, bär söderut, ständigt söderut.

Vinsterna tar samma väg. Och den söta skattekakan levereras till portföljekonomin i Stockholm, som på sin höjd borstar bort några smulor från manschetterna. Glesbygden får buga med mössan i hand.

Vad är rikedom – egentligen?

Den mest ursprungliga rikedomen är maten. Långt innan den mänskliga civilisationen började kalla sig civiliserad var maten den enskilt viktigaste faktorn för överlevnad – och är det fortfarande, även om vi påpassligt blundar för tiggarens utsträckta hand och mumlar något om pengar, välfärdssamhälle och någon annans ansvar.

Min farmor tillhörde den sista stora generationen småbrukare. Hon och farfar fostrade fem barn på sitt ångermanländska Per Albin-torp; de hade ett par fjällkor, några getter, höns och en gris. En hölägda och en pärlägda.

Det var knappast fråga om glesbygdsromantik. En vinter, när saltsillen tagit slut, fick pappa och hans syskon äta potatis doppad i sillspad. Något år var höskörden så mager att en av korna fick bäras från ladugården ut på den spirande lägdan. En ladugård med så lågt i tak att man fick huka sig; timmerväggarna ruttnade inifrån av värmen och fukten från djuren.

Farmor gjorde getmese och färskost, odlade grönsaker och bär, slaktade och styckade på en bänk utanför husknuten. Hon lärde mig handmjölka i sommarladugården, där korna kom vandrande på skogsstigarna i kvällningen, varmvita skuggor i en doftrik skymning. Efter mjölkningen gjorde hon grädde i den handvevade separatorn. Jag minns henne som karg och fåordig, ständigt iförd huckle; på bordet stod ofta en bit ganska trådigt kött, kokt potatis, lingonsylt och några kokta morötter.

Ekologiskt långt innan begreppet var uppfunnet, närodlat av nödtvång.

I dag är hennes handgjorda mese, hennes hemslaktade gräskött och egenodlade grönsaker långtifrån billiga. Fjolårets fattigmanskost är årets rikemansföda. Ändå är det tystare än någonsin kring landsbygden och dess framtid.

Under tiden blir traktorerna större och större. Bönderna färre och färre. Svenskt bacon tillverkas billigast i Polen och mjölken får absolut inte bli en krona dyrare.

Men mat har också blivit en motståndshandling. Hästlasagne, vanvårdade djur och genmanipulerade grönsaker är bara några av de saker som väckt avsky. Åtminstone i den del av världen som har råd att avsky och möjlighet att välja. Maten blir ett försåtligt gerillakrig – vi rättar till solglasögonen, drar upp halsduken till näsan och smyger till kassan med kött från Bondens Frys och rökt lax från Ångermanälven.

Makten över maten är makten över människan.

För när man väljer skapar man förändring. Bygger nytt. På andra sidan står en handfull ekologiska eldsjälar som odlar, föder upp grisar på skogsbeten, startar andelsjordbruk och delningsekonomier och försöker tillhandahålla det som efterfrågas.

Men kan denna spirande konsumentmakt verkligen ösa ur båten fortare än den sjunker? När ekonomiska och politiska strukturer konsekvent missgynnar det småskaliga och lokala. När prispressen från vår numera globala torghandel gör det omöjligt att konkurrera. När så många fortfarande köper det billigaste. När regering efter regering sitter med armarna i kors och låter landsbygden ödeläggas – för mat kan man alltid köpa utomlands.

Det kallas visst framtidstro.

Men när pendeln vänder, när krisen tornar upp sig, när import och export vacklar, när världen går på sparlåga och tillväxten skramlar med värdelösa mynt i en trasig ficka – då ska storstaden vända sina ögon mot glesbygden. Mot de goda gerillagrönsakerna och det randiga revolutionsfläsket. Mot dignande blåbärsris och norrländsk mandelpotatis. Mot vedeldade spisar och bäckar med fortfarande drickbart vatten.

Mot lägdorna, som förhoppningsvis inte hunnit växa igen.

Kanske är det bara en köttbit, en potatis och några kokta morötter. Men maten är fortfarande, och kommer alltid att vara, det dyrbaraste vi har.

* * *

Läs mer: "Folk har lika stor rätt att bo här som någon annanstans"

Om den urbana normen: "Jag behåller min yxa och min vedpanna, för jag tror att de har fel"

Om småstaden som roman: Småstadsblues i samtidslitteraturen

Läs mer i "Makten över matkassen", en nyutkommen bok av Anders Ingvarsson och Ann-Helen Meyer von Bremen.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons