Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”En sån liten bil skulle jag aldrig kunna ha”

Niklas Darke om en liten bil som väcker stor vrede i kulturens serie om bilen och identiteten.

Annons

Niklas Darke och hans lilla bil.

Detta utspelade sig en fredagseftermiddag för ett par tre år sedan. Jag jobbade på ett detaljhandelsföretag och var på väg hem för att fixa tacos åt barnen, men fastnade en stund på personalparkeringen i samtal med en kollega.

När det var dags att säga hej då svepte hans blick över de blänkande raderna med identiska midnattsblå och silverfärgade fordon.

– Jaha, vilken är din då?

Jag stegade fram till min lortiga lilla Fiat och lade en hand på motorhuven.

– Här är den, sa jag. ”The Beast”. 0,4 liter milen.

Han stirrade länge på den rullande bärplockaren.

– Dieselbränsle, förtydligade jag. Man får inte tanka fel. Då är det nåt som går sönder i den.

Han fortsatte stirra. Jag skämdes. Jag kände mig som en blottare vars exponerade kön inte alls väckt den entusiasm han hoppats på.

– Nä du, sa han till sist och skakade på huvudet. En sån liten bil skulle jag aldrig kunna ha.

Utan ett ord gick han fram till något som mest liknade ett jättestort designat strykjärn; en låg, bred Volvo, Ford, Audi eller motsvarande. Den blinkade med strålkastarna till hälsning. Han sjönk ner i det läderklädda förarsätet, motorn spann i gång som en symaskin.

LÄS MER: Cecilia Ekebjärs introduktion till serien ”Motorland”

Jag tittade efter honom medan han backade ut och försvann. Stack ner handen i fickan för att ta upp nyckeln till mitt eget åkdon. Det blev gråvita fläckar på den svarta jackan – smuts från handsken som smekt huven.

En Fiat som väcker oresonlig vrede.

Kanske behövde bilen tvättas på något sätt. Fast tvättade man bilar? Det verkade lite … överdrivet.

Fast jag mindes att ibland när jag lånat ut den till mamma så hade jag fått tillbaka den i liksom renare skick. Då följde några veckor när man kunde snudda vid den utan att behöva slänga alla kläder i tvätten efteråt. Kanske hade hon någon särskild kontakt.

Bilägandet var nämligen en livsstil som krävde kontakter, det hade jag klart för mig. Och sedan en snäll granne hade flyttat till Sveg med alla sina startkablar och specialverktyg var mitt eget bilkontaktnät hjälplöst försvagat.

Jag saknade honom. Särskilt när delar spontanbrast eller frös sönder och lampor som borde lysa slocknade, medan andra som tillhörde bilens självdiagnostiska varningssystem blinkade ut aggressiva anklagelser så fort jag stack nyckeln i tändningen.

Likadant nu när jag satte mig för att köra hemåt. Men inte heller denna gång kunde jag hörsamma maskinens nödrop. Jag hade fullt upp med att värja mig.

För var jag än tog mig fram tycktes jag väcka oresonlig vrede. Jag förstod inte varför. Fanns det något i min körstil som provocerade fram alla vansinnesomkörningar, helljusblinkningar, tutsignaler och höttande nävar från mina medtrafikanter?

Jag respekterade ju både hastighetsbegränsningarna och trafikreglerna och var noga med att använda blinkrarna även när jag var ensam på vägen. Ändå betedde sig folk som om de fått syn på en bensinskattehöjning på hjul och lade sig så nära bakom mig de bara kunde för att – som jag upplevde det – försöka preja ner mig i diket utan att repa lacken på sina egna vidunder.

LÄS MER: Kristian Ekenberg om den identitetspolitiska pick up-trucken

Jag kunde inte begripa det. Det enda som hade hänt var att jag hade bytt bil. Från en Toyota Corolla till en Fiat Panda.

I samma ögonblick insåg jag att det var just därför. Det var enkel högstadielogik. För människor med stor bil var det outhärdligt att ligga bakom en liten. Likt skolgårdstyranner var de tvungna att tränga sig före den taniga glasögonormen i matkön.

Ytterligare ett illrött, rasande ansikte passerade i en vit finbil. Han skrek något åt mig inifrån sitt mobila plåtfort.

Jag svarade som jag alltid gjorde: log och sträckte upp långfingret.

Mannens ansikte djupnade till lila, och i några sekunder höll han sig hotfullt jämsides, men sedan gasade han på, skar in brant alldeles framför nosen på mig och drog i väg.

De gjorde oftast så. Det gällde bara att komma förbi, sedan var de nöjda.

Men jag var så glad åt långfingret. Jag hade fått stor användning av det sedan jag skaffade Fiatbilen.

Annons
Annons
Annons