Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ensam klagovisa

Annons
En ensam klagovisa

Böcker

Roman

Gerda Antti

Livet skriver kapitel

Bonniers

Capris: 292 kronor



När jag läser Gerda Anttis senaste roman får jag känslan av att bli tilltalad av någon som nyss dött. Någon som aldrig blev riktigt färdig, någon som önskade mer och annat av sitt liv, osalig inför det som blev fel men ändå finurligt nöjd med det goda som livet haft att erbjuda.

Livet skriver kapitel är ett vindlande myller av tankar, infall, utvikningar i tid och rum; en enda lång tankekedja där huvudpersonen, Vera, en sjuksköterska i övre medelåldern, kommenterar sitt liv och den verklighet hon lever i.

Romanens form är tilltalande; det är en värmande samtidsskildring av rang som kan känns speciellt angelägen för dagens norrlänningar. Mycket, kanske alltför mycket av den problematik som presenteras är välbekant - landsbygdens utarmning, avfolkning, en by eller en hel landsände som fridfullt guppar i kölvattnet av det framrusande Framåtskridandet.

"Ingen skola, ingen affär, då tar man bort morgondagen," säger Vera sorgset. "Skulle kommunen och staten bara kunna, jag tror de skulle rulla upp vägarna med och flytta dem till ett frodigare ställe, ett med många morgondagar. Konstigt att vägskyltarna får vara kvar."

Gerda Antti låter huvudpersonen själv berätta sin historia. Sakta växer bilden fram av en alldaglig kvinna, pratsam i sin ensamhet sedan maken gick bort, fundersam och småklok. Flera gånger slår hon huvudet på spiken; man känner igen tankegången, man känner igen debatten, man känner igen frågeställningarna.

Det är en hemtrevlig bok, även om svartsynen kanske överväger den livsbejakande klokskapen; det känns litet som att sitta vid en sprakande järnspis när kombipannan lagt av och prata i skenet av ett stearinljus. Associationerna löper mer eller mindre fritt, detaljrikedomen är oändlig.

Livet skriver kapitel är en roman man sannerligen läser med igenkännandets lätthet. Men till sist känns denna "vanliga" kvinnas vemod väldigt påträngande; vi kan leva trots allt, vi får kämpa på med de små ljusglimtar tillvaron har att erbjuda.

Människans ofrånkomliga subjektivitet blir till sist också väldigt påfrestande. Den pratsjuka rösten blir monoton, överraskningarna känns allt färre.

Men kanske är det meningen. Så kan ju människan vara, en människa som redan levt större delen av sitt liv, som stötts av besvikelse, naggats av sorg, vuxit i kärlek och lyst av lycka. En vanlig människa med alla små och stora vardagstankar surrande i huvudet; en människa som, liksom alla andra, aldrig blir riktigt färdig med livet.

katarina östholm
Annons
Annons
Annons