Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Den odemokratiska staden – Katarina Östholm om urban diktatur och byn som fostrade en statsminister

+
Läs senare
/

Det finns en längtan till landet.

Under mina tio år i Uppsala var den ständigt där. Botaniska trädgården och Engelska parken var bleka kopior av den vilda natur jag längtade till. Jag ville gå ut barfota på gården där daggkåporna samlat sina skimrande pärlor bland sammetsgröna veck, jag ville höra pärlugglan hoa tidigt på vårvintern, jag ville känna skogens trygghet i ryggen med alla dessa tysta små prassel, tissel och tassel som väckte mitt inre djur till liv och fick det att känna sig som hemma, rulla ihop sig i mörkret och börja spinna sina hemliga tankar.

Jag ville höra tystnaden dåna under stjärnornas gnistrande kupol. Den riktiga tystnaden. Inte stadens trista grå matta av motorbuller dygnet runt eller smattret av snabba klackar mot gatsten. Som ett regn av döda själar.

Längtan finns inte bara hos de som ofrivilligt dragits med i urbaniseringsströmmen. Många andra tittar också ut mot horisonten med dröjande blick. Inte efter den Ernstgulliga faludrömmen med rosa pelargoner – utan ett alldeles vanligt liv, ett enkelt liv, på landet.

Men hur ser det ut egentligen, lantlivet? På nätet och i storstadsmedierna staplas solsken på hög: Getfarmare med små mejerier, turistgårdar med fjällkor och slädhundar, småskaliga ekobönder med gulliga lamm. En och annan frustrerad mjölkbonde, förstås. Men sanningen är mycket större än så.

I min by bor en skattehandläggare, en barnläkare och en tandsköterska. En försökstekniker, en egenföretagare, ett par pensionärer. I min by bor en miljöinspektör, en lastbilschaufför, en teletekniker, en psykolog, en snickare, en hårfrisörska, en personlig assistent, en plåtslagare, en brevbärare, en textilkonservator och en bilmekaniker. Och många fler.

Stefan Löfven växte upp här. Men han är visst inte hemma så ofta nuförtiden.

De flesta av oss har lite längre till jobbet, även om fem kilometer i Stockholm kan ta längre tid att åka än fem mil på landet. Men vi har nära till vår lilla affär, öppen sju dagar i veckan. Vi har nära till den lilla skolan med stor trygghet. Vi har nära till den natur vi alla älskar – till skoterspåret, till badsjön, till ridstigarna, till fisket, till utsiktsplatsen med den fina eldstaden.

Vi har nära till skogen, till stjärnorna och tystnaden.

Men städerna sväller. Glupskt suger de upp alla drömmar och förhoppningar om ett annat liv, enväldiga tillåts de långsamt förkväva den glesbygd som en gång lät dem växa sig starka. Landsbygden försörjer dem fortfarande med mat och alla råvaror de behöver – men i dag handlar det om någon mer avlägsen landsbygdsplätt på planeten där miljöförstöring, monokulturer, vanvårdade djur, barnarbete eller rovdrift kan erbjuda det lägsta priset.

Trots att staden egentligen är livegen har den utnämnt sig själv till norm – och att säga nej till stadens myller av potentiella röster är politiskt självmord. "Det finns nästan inga representanter för landsbygden i riksdagen längre", säger debattören Lotta Gröning i podcasten Radio Bonde. Och hon har rätt.

Så vem ska rädda landsbygden? Vem ska genomföra en kraftfull decentralisering av myndigheter, skapa riktade skatteförmåner, inrätta råvarufonder, vinståterbäring och en aktiv glesbygdspolitik som snabbt skulle befolka landsbygden igen? Vem ska sätta samhällsbygget i centrum i stället för städernas enskilda plånböcker?

Vem?

Under tiden samlas makt och pengar i allt större högar på allt färre ställen. Urbana snyltare applåderar i det tysta och lyfter sina miljonbonusar, löjligt höga löner, förmåner och fallskärmar. Och regering efter regering sitter i stadens knä – bygger motorvägar, höghastighetsjärnvägar, nya affärscentra, nya kulturhus, nya dyra bostadsrätter. Den stadsnära landsbygden frodas på behagligt pendlingsavstånd, med tät kollektivtrafik och samhällsservice i varannan buske.

Men här. Här hör jag tågen på Botniabanan dra förbi varje kväll. Ett avlägset vinande högt däruppe på bergssidan, en liten lysmask som snabbt glider bort och utom synhåll. För här stannar inte några tåg, här lägger myndigheterna ned i takt med kollektivtrafiken, här slås bilarna sönder i potthålen, här byggs inga bostadsrätter, här får timmertågen köra 30 eftersom den gamla rälsen är så dålig, här betalas skatter och avgifter för snart sagt ingenting.

Här ställs småstäder mot varandra i regionkrig och sjukhuskrig som bara slutar på ett sätt – den starkaste vinner. Den svagare dör.

Det är inte längre demokrati. Det är storstadens diktatur, maktfullkomlighetens gråa död som breder ut sig. För staden är beroende, den har ingen egen livskraft och den vet om det. Därför kämpar den med näbbar och klor för sina privilegier, som den franska och ryska adeln kämpade innan revolutionen kom.

Det talas så mycket om valfrihet. På vems villkor, undrar jag. När vi snart inte ens kan välja om vi vill bo i staden eller på landet.

Kanske är det helt enkelt dags för glesbygden att göra revolution. Av samma orsak som professor Bengt Sandkull en gång sammanfattade så elegant: "Syftet med demokratin är inte att majoriteten skall bestämma över minoriteten utan att så många som möjligt skall bestämma över sig själva."

Demokrati är frihet och möjlighet att välja. Låt oss återinföra den.

* * *

Fler krönikor av Katarina Östholm:

Jag behåller min yxa och in vedpanna - om hantverkets betydelse och slöjd i skolan

Gerillagrönsaker och revolutionsfläsk - om mat som gör motstånd

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram - om landsbygdens villkor

Annons
Annons
Annons