Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ståhl skriver om temporära liv

Kristian Ekenberg läser Isabelle Ståhls debutroman om kärlek i dejtingapparnas era.

Annons

Vad hade hänt om Hjalmar Söderbergs Arvid och Lydia hade träffats på Tinder 2017 i stället för i sekelskiftets Stockholm?

Nu är Hjalmar Söderberg måhända en orättvis jämförelse i en recension av en debutant, men Isabelle Ståhl bjuder själv in till den, och även om hon inte når upp till Söderberg ännu så är det inte svårt att se det som förenar de två författarnas världar. På ytan är inte mycket sig likt, men under den går det att känna igen stämningar från Söderbergs kyligt melankoliska salonger.

Isabelle Ståhl har skrivit sin roman delvis på nattklubbar. Foto: Sara Mac Key

Att kroka fast sin roman för hårt i samtiden är vanskligt, nu mer än någonsin, när tillvaron tycks speedas upp för varje dag som går. När ”Just nu är jag här” ges ut är de dejtingappar vars skärmsken huvudpersonen Elise lever i på väg ut, för att ersättas av nya tekniska lösningar för tillfälliga förbindelser. Artisterna som nämns kan mycket väl redan ha störtdykt på listorna.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Men ”Just nu är jag här” är inte någon Tinder-roman, även om Elise söker en natts värme genom att svajpa höger. Blott ett översta lager av samtid ligger över romanen, som hud över ett nyss läkt sår. I baksidestexten nämns att romanen är ”en Stockholmsskildring som är medveten om en lång tradition”. Jag tycker om hur öppet Isabelle Ståhl förhåller sig till de spöken som redan går på hennes Stockholmsgator, inte bara Arvid och Lydia utan så många andra också, från Strindberg via Per Hagmans berusade nattfjärilar till vårens utgivning 2017, där det är svårt att låta bli att jämföra med Agnes Lidbeck.

Elise lever ett temporärt liv som ser ut att vara på väg mot att bli permanent. Hon läser strökurser på universitetet, jobbar när någon ringer efter hennes tjänster, fladdrar mellan tillfälliga relationer, flyttar mellan bostäder på andrahandsmarknaden som börjar stöta ut henne redan när hon öppnar första flyttlådan.

Mitt i denna flod som sveper med henne ser hon en klippa. Han heter Victor, är lite äldre än vad hon är, kommer från välordnade medelklassförhållanden, har en karriär, en framtid.

Först ter han sig som någonting ouppnåeligt och man kan se vilka spår romanen ska ta på väg mot deras förening. Men Elise behöver inte kämpa särskilt länge för honom, och när hon väl har Victor i sitt koppel, likt en trofast hund, tröttnar hon snart och börjar svepa med blicken efter nyhetens behag medan han tjatar på henne om att hon bör skärpa till sig och göra någonting av sitt liv.

Hon vill ha honom som en ny tröja. Och när hon väl har fått tröjan hänger den snart längst in i garderoben.

I följebrevet skriver Isabelle Ståhl att hon ville skriva en roman utan en röst som kändes distanserad. Med detta lyckas hon bara delvis, då Elise är ett barn av sin tid och distansen finns i blodomloppet. Men det är inte en text som ligger under en ironisk hinna. Allvaret går inte att ta miste på.

Inledningsvis har Isabelle Ståhl svårt att hitta tonen. Inte så att texten håller låg kvalitet, men den hade fungerat bättre i, säg, ett magasin, medan den i en roman blir något ansträngd och lägger sig mellan läsaren och Elise. Analysen av Britney Spears är dock lysande formulerad.

När Elise och Victors parförhållande tar vid kommer texten närmare henne, blir inte lika upptagen vid tillkämpade blaséformuleringar. Jag läser ”Just nu är jag här” med stort nöje.

Varför skriva nya romaner? En fråga som brukar dryftas med jämna mellanrum. Har inte allting redan sagts? Människan må vara sig lik, men nya tider ger nya förutsättningar. Isabelle Ståhl är mycket medveten om allt som förenar Arvid och Lydia med Elise och Victor, men också vad som är specifikt för livet i Stockholm ett sekel senare, när allt liv bara riskerar att vara råmaterial i Instagram-fabriken.

*

LITTERATUR

Isabelle Ståhl

”Just nu är jag här”

(Natur och Kultur)

Annons
Annons
Annons