Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Marcus Willén Ode: Tragikomiken framstår som Torgny Lindgrens signum

Litteraturvetaren och örebroaren Marcus Willén Ode skrev 2008 avhandlingen ”Konsten att upphöja det ringa. Om Torgny Lindgrens litterära metod”. Här berättar han om författaren som vid 78 års ålder gått bort.

Bilder inför författaren Torgny Lindgrens 75 års firande.

Torgny Lindgren 1938–2017

Internationellt sett har 1900-talets Sverige efterlämnat fyra författare av rang: August Strindberg, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer och slutligen: Torgny Lindgren. De tre förstnämnda utvecklade dramatiken, barnboken och lyriken. Torgny Lindgrens insats rörde själva berättandet, dess röst.

Jag hade länge svårt för denna röst. När jag erbjöds att forska om Torgny Lindgrens verk tvekade jag. Berättarrösten påminde om Henry Fieldings Tom Jones (1749), med en pratig konferencier som förklarar och tillrättalägger karaktärernas handlingar och känslor, som i novellen "Ordet" ur Merabs skönhet (1983):

"Jo, jag vet att ni allihop har hört mycket talas om Samuel Burvall, att ni alla redan vet huru det var, men jag lyfter opp honom, jag håller fram honom och lyser på honom, så att självaste meningen ska vara uppenbar, jag gör en predikan bortur honom."

När jag erbjöds att forska om Torgny Lindgrens verk tvekade jag.

Talspråket, dialektfärgningen och allvetenheten var påträngande. Berättandet föreföll komiskt samtidigt som den litterära ambitionen verkade seriös. Det gick inte ihop för mig.

Själv menade Lindgren att "utan en talande röst finns det ingen berättelse – och i skrivandet ligger ett avlyssnande av berättelsens egen röst" (intervju med Nils Gunnar Nilsson, "Mahlers pölsa", 2004). Samtidigt gestaltade Lindgren rösten som pratig och opålitlig, alltifrån debuten Plåtsax, hjärtats instrument (1965):

"Och pastorns röst, käre gamle pastor Nordström, eller käre gamle pastor Grönlund, eller någon annan kär gammal pastor. Inte riktig röst heller, utan mera eko […]".

Författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren i sitt hem i Rimforsa.

Jag begrundade Ingela Pehrsons avhandling Livsmodet i skrönans värld (1993) som beskriver Torgny Lindgren som en religiös författare. Jag fortsatte med Magnus Nilssons Mångtydigheternas klarhet (2004) som belyser författarskapet utifrån ironibegreppet. Slutsats: Torgny Lindgren var ingen förkunnande eller ironisk författare. Min forskningsfråga blev: Hur gör en författare som vill förmedla seriositet men i en komisk stil?

Under 70-talet verkade Torgny Lindgren som lärare och gav samhällskritiken en röst med Dikter från Vimmerby (1970), Hur skulle det vara om man vore Olof Palme? (1971), Skolbagateller (1972), Övriga frågor (1973) och Hallen (1975). I fokus stod hur makt och politik motverkade utvecklingen av skola och samhälle. I Brännvinsfursten (1979) skildrades 1800-talets brännvinstillverkning, i Skrämmer dig minuten (1981) ett äktenskap i upplösning och alkoholmissbruk i Markus (1981).

Torgny Lindgren var ingen förkunnande eller ironisk författare.

Torgny Lindgrens egen litterära stil blommade ut i Ormens väg på hälleberget (1982), Merabs skönhet (1983) och Bat Seba (1984). De behandlade tidlösa livsfrågor, oavsett om de gestaltas i Israel eller i Lindgrens mytiska Västerbotten.

Den västerbottniska landsbygden var från och med åttiotalet Lindgrens stora scen. I Ljuset (1987) skildras hur en epidemi utplånar all moral i en oxtokig by, i Hummelhonung – vinnare av Augustpriset 1995 – hur hatet mellan två grannboende bröder eskalerar in absurdum.

Centralmotiven är låga: brännvin, pölsa, spetsar och trådtjack. Äcklig och besmittad mat, hantverk som utövas i ensamhet. Metoden är att upphöja motiven, som visas i min avhandling Konsten att upphöja det ringa. Torgny Lindgrens litterära metod (2008). Att spela dragspel på ryggen framstår som stor konst, och den knypplade spetsen söker sig utanför ramen, mot evigheten. I Brännvinsfursten (1979) och Pölsan (2002) övertrumfas nedtecknade recept av minnets och handens kunskap. Motiven med pölsan och brännvinet blir lika lovprisade som vore de nattvardens bröd och vin.

Författaren Torgny Lindgren inför sitt 75 års firande.

Det är som om själva språket står på spel. Tragikomiken, med dess halsbrytande vändningar, framstår som Lindgrens signum. Motiven och språket pendlar mellan det dråpliga och dramatiska; det äri denna avgrund mellan det tragiska och komiska som den litterära effekten av stilblandning uppstår.

För mig framstår Torgny Lindgren som en av de viktigaste svenska författarna under 1900-talet. Han mottog 1986 det franska "nobelpriset", Prix Femina étranger, och sällade sig till pristagare som J. M. Coetzee, Amos Oz och Joyce Carol Oates.

Han blev översatt till över femtio språk och var sedan 1991 ledamot i Svenska Akademien.

Många med mig hör säkert inom sig hur Torgny Lindgrens fysiska röst läser sina egna verk.

Torgny Lindgren summerade sin författargärning i över ett decennium. I Dorés Bibel har den analfabetiske huvudpersonen satts på ett hem för obildade. I Norrlands akvavit (2007 hemvänder den åldrige väckelsepredikanten Olof Helmersson till Västerbotten för att återomvända alla till ateism. Självbiografin Minnen (2010) och romanen Klingsor (2014) avslutar denna författarskapets coda.

Många med mig hör säkert inom sig hur Torgny Lindgrens fysiska röst läser sina egna verk. Så nära läsaren/lyssnaren har radion, televisionen och hörboken fört författaren under Lindgrens levnad. När stämman ljuder skildras hur den lilla människan – ett uppochned vänt och förgängligt liv till trots – genom konsten, formulerar sig och finner livsmening, och hur människan går förbi eller förvandlas av det stora i livets enkelhet.

Marcus Willén Ode, från Örebro, är litteraturvetare och präst. Han har skrivit en avhandling om Torgny Lindgren. Foto: Emma Ode

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons