Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Ekman – en livs levande Pippi

/

Utskåpad. Avfärdad. Idag en ikon. Tomas Larsson fascineras av en ny biografi om Marie-Louise Ekman.

Konstnärer som vågar bryta med det invanda gör ofta skandal, eftersom samtiden inte är van vid nya uttryck och former.

Marie-Louise Ekmans konst var länge bland Sveriges mest utskåpade, avfärdad som banal, platt och vulgär.

Hennes döttrar plockade som tonåringar ner mammas tavlor när deras kamrater skulle komma på besök.

Idag säljs hennes bilder för miljonbelopp. Och som chef för både Konstakademin och Dramaten har hon beskrivits som en av landets absolut bästa ledare, närvarande och prestigelös. Detta trots - eller rentav på grund av - att hennes egen skolgång var en serie totala misslyckanden.

En sådan framgångssaga är både lockande och vansklig att beskriva när nu Klas Gustafson gjort ett omfångsrikt personporträtt– ”Marie-Louise Ekmans två liv”.

Vansklig för risken av en hyllning som stryker medhårs. Lockande eftersom ämnets dramaturgi är så tacksam – den bespottade ankungen som växer upp till svan.

Eller rentav en Pippi som frejdigt vädrar ut i kulturens mest förgyllda stenpalats.

På Konstakademin nobbade hon övervintrade lärare som gjorde anspråk på hennes blivande tjänsterum och på Dramaten pensionerade hon gamla stötar som i åratal tillåtits domdera med kollegorna.

Mah-Jongs en gång ikoniska modell fyllde chefsrummet på Dramaten med rosa stolar, slängde ut Malmstenmöblerna (”fega”), lade plastmatta på golvet och ställde in en stor uppstoppad lama. Bara Herr Nilsson saknades.

Och Klas Gustafson är ingen nybörjare.

Sedan tidigare har han skrivit hyllade biografier om Cornelis Wreeswijk, Tage Danielsson, Per Oscarsson och Monica Zetterlund. Entusiasmen var dock mer begränsad för boken om Marie-Louises tredje make Gösta Ekman, vilket styrker tesen att det är svårt att skriva om samtida levande ikoner.

Men Gustafson har gjort sin läxa. Researchen är bedövande när han ledigt blandar intervjuer och klipp, samtalar med kompisar, kollegor, döttrarna - och inte tvekar att kalla hennes pappa för skitstövel.

Den notoriskt supande och otrogne pappan och den övergivna och bittra mamman blev självklara referenser i Ekmans konst redan från början.

Dessa konstverk och filmer som först kan tas för ytligt trixande är i själva verket genomlevda bilder av mänskliga relationer. Dessutom är hennes förmåga att ständigt bryta upp från både relationer och jobb fascinerande.

De som kom i kläm av hennes jakt på frihet är döttrarna, som beskriver sin mamma som både omogen och oansvarig när de lämnades att uppfostra sig själva. Fast numera ställer hon upp för sina barnbarn på ett sätt som de egna barnen aldrig fick uppleva, noterar de. Och var fanns pappan, kan man undra.

Gustafson blandar det privata med det konstnärliga på samma sätt som Ekman själv alltid gjort och fram träder en konstnär med stor integritet, som vågat ta för sig, är öppen med sina brister men också känner sitt värde.

Särskilt roande är ett antal debatter och brevväxlingar som i efterhand kan tyckas humoristiska eller bisarra, men då var blodigt allvar och där Ekmans hållning är hedrande.

På 70-talet avfärdades hon som vänsterextrem från borgerligt håll - och som borgerlig av vänstern - vilket mest visar att hon vågar tänka själv. Själv har jag alltid gillat det hon gjort, men blir än mer imponerad av denna bok.

Någonstans formulerar hon saken som att en konstnär måste skapa det oanade. Och att man inte kan tro att det nya ska likna det gamla. Lika enkelt som sant och Klas Gustafson lyckas visa hur bra hon lyckats med detta. Precis så bra som Pippi själv skulle ha gjort.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons