Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Döden i Tjernobyl

+
Läs senare
/
  • Det finns många gravar i Tjernobyl.

Det tog Svetlana Aleksijevitj nästan tjugo år att åka runt och samla in vittnesmål från överlevande efter Tjernobylkatastrofen.

Hon har intervjuat barn och tvångskommenderade soldater, fysiker och läkare, hustrur till dem som var där och sanerade, mammor till missbildade och vanskapta barn, vägarbetare, fabriksarbetare, gamla bondmoror som vägrade flytta, många, många.

De säger att ingen riktigt bryr sig eller förstår, de menar att det är omöjligt för en utomstående, en från utanför zonen, en som inte är tjernobylare att förstå.

De säger att innan Tjernobyl var Andra Världskriget det värsta som hänt människorna. De säger att de läst metervis med skildringar om alla vedermödor människorna då genomled och betvingade för att kunna segra. Men, säger de, det kan jag inte läsa nu, det här är tiden efter Tjernobyl. En ny tid. Jag har inget att läsa.

De säger också att tillvaron ter sig annorlunda efteråt, att de berövats evigheten. Atomerna kommer att ligga i marken och stråla i hundratusentals år, men hur länge människorna kan leva är det ingen som vet.

Aleksijevitj återger människornas tankar, skriver ut deras gråt, fäster till och med stumheten på papper. Orden tränger likt strålarna ända in i märgen. Visste ni att man var så rädda för att härdsmältan i reaktorn skulle ramla ner i jordens innandöme att man kommenderade dit gruvarbetare från hela Sovjetunionen att gräva tunnlar under kraftverket? Och att tunnlarna fylldes med flytande kväve? Gruvarbetarna var nakna, de kröp nakna i strålhettan. Författaren hann inte intervjua någon av dem. Alla dog innan.

Det sprang människor på taket av reaktorn och sanerade. De fick inte titta ned, de hade icke-fungerande dosimetrar. Vodka sades bota strålsjuka. Alla drack som besatta. När de blev sjuka forslades de till ett specialsjukhus i Moskva. Inga anhöriga släpptes in. När alla patienterna dött revs sjukhuset och grävdes ned.

Specialflygare flög över den brinnande reaktorn och släppte ner bly. Bly är det enda som kan stoppa strålning. Men inte förrän efter någon eller några veckor kom någon på att bly smälter vid 700 grader. Då började de hälla sand från helikoptrarna istället. Sand som brann upp och likt blypartiklarna dammade ut över de bördigaste jordarna i hela norra Europa.

Numera kan man åka på atomturism från Kiev. Rakt in i zonen. Besök Atom-Mekka... Moderata priser...

Imre Kertez har skrivit om hur man överlever koncentrationsläger, Solzjenitsyn om Gulag men mig veterligen har ingen skrivit skönlitterärt om Hiroshima eller Nagasaki. Inte heller om hur det var att som straffånge i USA bli utsatt för atombomber i Nevadaöknen. Ingen av dem som berättade för Aleksijevitj kommer heller att skriva några romaner. De kommer att dö. Bön för Tjernobyl är som poesi. Smärtsam men omistlig.

Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitj

Översättning: Hans Björkegren

Ersatz

Nyutgåva med nytt förord om Fukushima

Maria Hamberg

Annons
Annons
Annons