Annons

Avslöjande och klarsynt om antisemitismen

BÖCKERTitel: En antisemits memoarerFörfattare: Gregor von RezzoriÖversättning: Ulrika Junker MirandaFörlag: 2244, 2012

Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera; vilken orsak som helst, hur absurd den än var, gav honom rätt.

Dessa rader är hämtade ur Gregor von Rezzoris roman "En antisemits memoarer". Von Rezzori är son till en högadlig tyskspråkig familj från Bukovina, idag beläget i gränstrakterna mellan Ukraina och Rumänien, som efter Habsburgsmonarkins sammanbrott i första världskrigets kölvatten hamnar i Rumänien. Det är ett område som ligger i periferin av periferin, med många folkslag, kulturer och religioner, och i skärningspunkten mellan öst och väst.

Det är ett strikt hierarkiskt samhälle, där klassgränserna löper längs med etniska skiljelinjer. Nya tider är dock på ingång, och det som irriterar mest den tyskspråkiga överklassen är de judiska uppkomlingarnas fräcka framfart, inte minst inom kulturvärlden och de intellektuella yrkena.

Det råder stortysk besvikelse över Donaumonarkins upplösning och den småstatssplittring som blev världskrigets resultat. Skulden lägger man ömsom på rikstyskarna, ömsom judarna, mest de sistnämnda.

von Rezzoris roman skildrar mellankrigstidens turbulenta period. Fem fristående episoder tecknar en tidsbild på från olika platser i Rumänien och i Wien. Det formar sig till en myllrande, bullrande, doftande folklivsskildring från 20- och 30-talets Centraleuropa.

Den är lika oundgänglig för förståelse av mellankrigstiden som Joseph Roths "Radetzymarschen" och Stefan Zweigs "Världen av igår" är för den tid som föregår den stora katastrofen.

"En antisemits memoarer" är lika otäck som avslöjande. Med vass blick och kirurgisk precision beskriver von Rezzori hur det konservativa borgerskapet med sin fördomsfullhet, antisemitism, stortyska vurm, förakt för demokratin och rättsstaten banar väg för nazismen.

Samtidigt är den konservativa högern inte nazistisk, tvärtom, i sin aristokratiska arrogans föraktar man den skränande och marscherande pöbeln, och den vulgäre proletären Hitler, man ser bara nazismen som ett användbart redskap för att stoppa bolsjevismen och genomföra en nationell revolution.

Det är en inställning som kommer att visa sig högst gynnsam efter kriget, när man med upphöjd ro tvår sina händer, och lyckas rent av att framställa sig som offer.

I alla fem av romanens berättelser finns det en relation till någon judisk person. Det är studiekamrater, vänner, älskarinnor. Det är frapperande, samtidigt som det är riktigt skrämmande, hur huvudpersonen trots de nära banden till dessa personer aldrig förmår att sluta se dem som judar, de är för honom genom sin etnicitet representanter för en princip, och den är inte positiv, utan främmande. Det är en avhumanisering som är närmast total.

Genom sin avväpnande uppriktighet lyckas von Rezzori visa upp hela problematiken i all sin avgrundsdjupt frånstötande tydlighet.

Och även om han tenderar att gömma sig bakom en estetiserande hållning, med kärlek till litteraturen som skydd mot livets obevekliga gång och verklighetens fasor, bränner det ändå till av klarsyn bortom all cynism när han skriver: det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons