Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björn af Kleen: Trygghetszoner och vardagens guldkorn - tankar inför flytten från Sverige

Vad kommer jag att sakna mest i Sverige?

Annons

Om ett par dagar ska jag flytta till Washington DC, vara borta i minst ett par år, och under de senaste veckorna har jag då och då fastnat i tankar om vad jag kommer längta efter.

Det finns ett redan formulerat svar: vänner, familj, kollegor. Den svenska välfärden. Den rena luften. Att det alltid är omkring 20 grader inomhus i min lägenhet.Allt det där kommer jag säkerligen att sakna.

Men de ögonblick som kommer till mig i tankarna är vardagens guldkorn.

Washington - här får krönikören snart skapa en ny trygghet. Staden har aktat sig för skyskrapor för att betydelsefulla byggnader som US Capitol och Washington Monument ska få dominera stadsbilden.

När klockan närmar sig 11.30 en tisdag och man äntligen får resa sig från tangentbordet för att gå runt hörnet till Rolfs kök och äta lunch. Vid 11.50 är baren redan full, det strömmar värme från det öppna köket, ljudet av fräsande smör från stekhällen, det oljiga svarta kaffet med droppar av vispat mjölkskum.

Jag har tänkt på ljudet av morgontidningen som knöcklas in i brevinkastet i gryningen. På det förföriska sista solljuset som blänker mellan stenhusen i Norrtull. På männen som arbetar i kemtvätten på hörnet, hur de brukar röka på en gräsplätt där någon sprayat två ekorrar på fasaden.

När dessa vardagliga bilder strömmat genom huvudet har jag känt ett sting av dåligt samvete – är det verkligen mjölkskum jag kommer sakna när jag lämnar Sverige? Kypare och kemtvättspersonal?

I sin senaste bok "Allas älskare, ingens älskling" skriver författaren Per Hagman om det som han kallar tunna band – relationerna som ersatt de traditionella familjebanden i hans liv. Originalen på syltorna i kvarteret Libération i franska Nice, käbblet och ömhetsbetygelserna mellan stammisarna. De vänskapsbanden – som är flyktiga och kan verkliga ytliga – framställs som livsviktiga. 

I mitten av juni tillbringade jag en långhelg i det kvarter i Washington som jag ska flytta till; det var första gången jag var i staden. Nästan varje måltid intog jag på en restaurang mittemot mitt hotell. Det var både gott och ombonat därinne men det var också något mer existentiellt som liksom automatiskt styrde mig dit så fort jag blev hungrig – kanske en längtan efter att identifiera en likvärdig ersättare till de trygghetszoner jag var i färd att överge hemma.

En illusorisk trygghet? Men vilken trygghet är då inte illusorisk?

Björn af Kleen.

Hur förbereder man sig för ett nytt liv? Den enda som fungerat i sommar har varit att läsa Ben Bradlees memoarer "A good life". Bradlee var chefredaktör för Washington Post under Watergate-eran och så mycket av en insider i den amerikanska huvudstaden att han regelbundet åt middag med presidenten John F Kennedy.

Det visar sig att Ben Bradlee bodde på samma gata i kvarteret Georgetown som jag ska bo på. Och även om Ben Bradlee dog 2014 fyller det mig med ett slags trygghet att hans ande finns där.

Ett tunt band? Om ens det?Nu måste jag packa.

Läs mer av Björn af Kleen: Den svenska semestern - en nostalgi

Därför känner jag komplett vämjelse inför midsommar

Annons
Annons
Annons