Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulven godast – igen

/

Det var som vanligt en hård kamp.
men när juryn hade tuggat ur och sagt sitt stod det klart vilken surströmming som tar hem spelet.
Röda Ulven – igen.

Annons

– Jättegod. En riktig klassiker, sa jurymedlemmen Fredrik Warg om vinnaren.

Det ska få vara osagt huruvida det har någon betydelse att ha hemmaplan när årets surströmming ska utses. Under alla omständigheter var detta andra gången på raken som Röda Ulven drog det längsta strået.

För bra precis ett år sedan var det Kallax som skuggade i resultatlistan. Den här gången slutade Oskars filéer och uppstickaren Rovögerns surströmming på delad andra plats, medan Kallax hamnade närmast utanför pallen.

Ingen i den rutinerade panelen tycktes särskilt förvånade över att Röda Ulven lade beslag på den ädlaste positionen. Då var det mer snack om nykomlingen Rovögern, strax norr om Umeå. Fisken levereras från ett litet företag som fiskar småskaligt, och ger sin fångst mycket kärlek och inte så mycket salt.

Den som följer vår test noterar att vi också använt oss av nykomlingar; blandat med rutinerade tyckare.

– Det här ska bli så intressant, sa Abbas Assaf när han satte sig till bords för sin tredje vända i juryn.

Han fick medhåll av Gun Nordfjell, som var med för andra gången, och de övriga som hade att betygsätta produkter från fem olika företag.

– Det finns inga gränser för när jag kan äta surströmming. Nog brukar det bli åtminstone tio gånger per år. Det passar bra såväl till fest som vilken vardag som helst, sa Gun Nordfjell.

På bordet hade juryn fyra "vanliga" surströmmingar och en burk med filéer.

– Det gillar jag, sa Fredrik Warg.

– Jag brukar få en del skit för att jag väljer filéer, men jag är trygg och står på mig.

På frågan om viktigaste tillbehöret, svarade Linn Grundberg blixtsnabbt:

– Goda vänner.

När surströmmingsdoften hade lagt sig glänste fjolårsvinnaren ånyo. Resultatet visar ännu en gång att Mannerströms fiskar har svårt att göra sig gällande på ångermanländsk mark.

Andra inslag som inte ska underskattas vid surströmmingsbordet är trevliga anekdoter. Abbas Assaf drog sig till minnes när han provade surströmming för första gången. I Dorotea 1991.

– Mitt sällskap tyckte det var otroligt gott. Själv åt jag bara lite, och tyckte inte det var en höjdare. Efter maten var det en som bjöd på lakrits, trodde jag. Fast det var snus i den asken, och jag tuggade på. Surströmming och snus – en kombination jag inte hade provat förr.

Annons
Annons
Annons