Annons
Annons
Annons

Stefan Löfven: "Sörvåge är hemma"

Möt Stefan Löfven i en intervju från 2007.

Andra ansikten är mer dolda. Möt Stefan Löfvén, fackordföranden som växte upp som fosterbarn i det politiska Ådalen, som var för känslig för socialhögskolan och som är duktig på att härma dialekter.

Flera gånger per år återvänder Stefan Löfvén, ordförande i IF Metall, till Örnsköldsvik och Sörvåge. Den plats han själv kallar "hemhemma" och där han får sina välförtjänta andningshål. Andningshålet, fritidshuset, som han gärna håller lite hemligt.

Han är mitt uppe i avtalsrörelsen, det viktigaste uppdraget på mycket länge.

- Det historiska handslaget ska göras igen, säger han och lutar sig tillbaka i soffan. Vi har ställt våra krav, försökt sätta extra ljus på de lägsta lönerna. Nu får vi se hur det tas emot.

Inom IF Metall är 22 procent kvinnor. Löfvén hamnade i ett mindre blåsväder när han reserverade sig mot LO:s förslag om jämställdhetspotter.

- Vi är inte emot jämställdhet. Men en jämställdhetspott löser inga problem. Istället vill vi koncentrera oss på att ge vissa områden större chans till löneutveckling, områden där många kvinnor arbetar. Det är bättre att jobba med löneutjämningar vid föräldraledigt och rättighet till kompetensutveckling när man kommer tillbaka efter en föräldraledighet. Stefan Löfvén växte upp i det politiska Ådalen. Mamma och pappa var socialdemokrater och engagerade i föreningslivet. Den politiska medvetenheten smittade av sig på Stefan Löfvén som själv satt med vid köksbordssamtalen. Han blev själv socialdemokrat.

- Bo Widerbergs film om Ådalen 31 blev ett uppvaknande, berättar han.

Stefan Löfvén är en man som talar varmt och entusiastiskt om sitt fackliga engagemang. Om rättvisa och solidaritet, om jämlikhet och jämställdhet.

Men när det handlar om honom själv blir det svårare.

Han gör en lång paus, sneglar in i väggen. Att beskriva sig själv är någonting han inte tycks vara van vid.

- Jag är väl en hemkär person, en bra kompis tror jag. Jag sviker aldrig ett förtroende. Jag tycker det är väldigt viktigt med vänner, säger han.

Han föddes i Stockholm, men tio månader gammal skickades han iväg som fosterbarn till Ådalen.

- Förhållandena var sådana att min mamma inte kunde behålla båda sina barn. Tanken var att hon skulle ta tillbaka mig så småningom men så blev det inte. Men vi hade brevkontakt.

Som 20-åring sökte han upp sin mor och bror i Stockholm.

- Hon led av dåligt samvete och jag förstår att det hon gjorde är det svåraste en förälder kan göra. Jag hyser inget agg emot henne.

- Det var brorsan som sa att vi heter Löfven, utan accent. Men jag har alltid sagt Löfvén så då fortsätter jag med det.

Stefan Löfvéns steg ledde som så många andra ådalingars, mot timmersorteringen i Sandslån. Han gick 2-årig ekonomisk linje på gymnasiet, svetskurs på AMU i Kramfors och började sedan att studera vid socialhögskolan i Umeå.

- Jag har alltid haft ett samhällsengagemang, velat jobba med människor. Men jag hoppade av efter ett och ett halvt år. Det var för deprimerande och tärde på mig. Jag beundrar verkligen dem som klarar av det.

I slutet på sjuttiotalet hamnade han i Örnsköldsvik och började arbeta på Hägglunds som svetsare. Där började det gro, det fackliga engagemanget. Föga anade han då vart det skulle ta honom.

- Vi satt och fikade på små lådor, hade inte ens riktiga stolar och bord när vi skulle dricka vårt kaffe och äta smörgås. Det reagerade jag emot. Så började det, berättar han.

Stefan blev kontaktombud, klättrade sedan genom gruppstyrelsen och rakt in i Metall avdelning 26. I slutet av 80-talet blev han suppleant i förbundsstyrelsen och 1995 började han på metalls förbundskontor i Stockholm.

- Det här är en så stor del av mig, jag skulle inte vilja göra något annat. Att få resa omkring i landet är nog det bästa med jobbet. Jag får träffa medlemmar, arbetsgivare och företagare. Det pågår så mycket bra inom våra industrier, skulle folk förstå det skulle det bli en annan framtidstro, resonerar han.

- Vi ska inte se på världen som någonting därborta. Vi är mitt i den.

Genom åren har han tagit många strider, vunnit många strider.

- Bland det mest intressanta jag varit med om var något vi kallade för "det goda arbetet". Det var en strategi för att utveckla industrijobben. Vi kom långt med det och fick bra gehör.

Stefan Löfvén återvänder till Ö-vik på jular och vid semestrar samt ett par gånger varje höst och vår. Ganska ofta med andra ord. I sin ofta hektiska vardag hittar han stillhet och rekreation i kulturen. Teater, film och musik.

- Vi går på teater så ofta vi kan, min fru Ulla och jag. Det är viktigt att ta sig tid för varandra, det är jag noga med.

Till sin hjälp har han en sekreterare. En som håller koll på det mesta, även privatlivet fast det inte ingår i hennes arbetsuppgifter.

- Hon kan säga "nu var du borta förra helgen, ska du verkligen åka bort den här helgen?" Hon är verkligen bra.

Han har en dold talang, att härma olika dialekter.

- Men jag är bra på att stryka skjortor också, säger han snabbt för att slippa undan en stunds underhållning med norrbottniska eller skånska.

Ibland får man känslan av att fackrörelsen lever under en hotfull skugga. Men Stefan Löfvén är full av tillförsikt.

- Jag tror inte att människor är ointresserade av solidaritet och rättvisa. Jag tror inte att det går utför för rörelsen, men man ska komma ihåg att ingenting fungerar av sig själv. Man måste alltid jobba med att värva medlemmar. Men facket är absolut inte omodernt.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons