Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Örnsköldsviksbon som bistod Norge i kampen mot Hitler

/

I dag för 75 år sedan, den 9 april 1940, invaderade Hitler Norge och tog snabbt kontroll över norsk press.

Annons

En ung man vid namn Max Manus startade då den underjordiska tidningen "Vi vil oss et land" för att hålla norrmännens frihetskamp vid liv. Det blev början på hans tid som motståndsman, där han sänkte tyska skepp, med sänkningen av DS Donau i januari 1945 som kronan på verket. Max Manus är en av Norges främsta krigshjältar och 2008 gjordes en spelfilm om honom – den största filmproduktionen i norsk historia.

När jag var liten fick jag en låtsas-farmor som bodde granne med mina föräldrar i en lägenhet på Solgårdsgatan här i Örnsköldsvik. Hon var norska och hette Grete. Hon hade inga barn och jag blev som ett barnbarn för henne och fick redan som liten höra berättelser om kriget.

Grete föddes 1926 i Hamar, strax utanför Oslo, dit hennes far Karl Borglund flyttat från Göteborg 1917 för att starta ett tryckeri.

Hon var 14 när nazisterna invaderade. Morgonen den 9 april kom hennes mor uppspringande till rummet i familjens hyreshus och ropade: "Grete, Grete, nu måste du vakna, nu är det krig i Norge också".

De flydde till en bekant ute på landet och gömde sig under en stor gran, varifrån Grete såg hakkorsen på de tyska planen. De fick sedan veta att nazisterna jagade kungafamiljen som åkt tåg genom Hamar i sin flykt mot Storbritannien.

Efter några dagar återvände de hem. Kriget blev ockupation och ockupationen vardag.

I skolan sa lärarna att barnen inte skulle prata med fienden. Tyskarna var emellertid artiga och förintelsen av judar fick hon kännedom om först efter kriget. Däremot bevittnade hon ryska krigsfångar.

Vid en skolavslutning skulle hon och lillasystern Astrid spela piano, och deras lärarinna hade bjudit in ryska fångar. När skolans tyske kommendant såg att det fanns judiska kompositörer på programmet krävde han att de skulle strykas. Lärarinnan sa dock bestämt att programmet redan var tryckt (i Gretes pappas i tryckeri), men om han verkligen ville att hon skulle meddela att kommendanten ställt in föreställningen så kunde hon så klart göra det. Han gav med sig. Från scenen kunde Grete sedan se de gråa och nedstämda ryska fångarna bredvid de stolt grönklädda tyska soldaterna.

Men kriget skulle komma ännu närmare.

En dag fick de besök där hemma.

Grete berättade: "En dag när jag kom från skolan så hade vi fått främmande. Och det visade sig då att det var en motståndsman som hette Max Manus som sökte upp pappa, och frågade om pappa kunde arbeta för honom".

Max Manus frågade om Borglund ville trycka Vi vil oss et land åt den norska motståndsrörelsen. Gretes pappa sa ja, hans tryckeri stod till Max Manus förfogande.

För att tidningen inte skulle kunna spåras till tryckeriet så behövdes nya tryckstämplar. Tunga järnstämplar som smugglades av Max Manus med tåg från Oslo till Hamar och drog alldeles för många blickar till sig. Vid tåget hade de sedan ordnat en kälke som Max Manus drog stämplarna på till tryckeriet där de förberett ett bord där man kunde lyfta av bordsskivan för att gömma dem vid husrannsakan.

Det var julen 1940 och Vi vil oss et land trycktes av Karl Borglund i 5 000 exemplar och spreds nu i hela landet. Därför gick den heller inte att dölja. I filmen från 2008 visas hur Manus i januari 1941 kommer in i sin Oslo-lägenhet där nazisterna väntar. En av dem håller upp en tidning och säger: "Vi vil oss et land? Vad är det för land, Max Manus?" Max Manus kastar sig ut genom fönstret, skadas svårt och förs till sjukhus vaktad av tyska soldater. Personalen hjälper honom emellertid att fly, han tar sig till Storbritannien och tränas till sabotör.

I februari 1941 arresterades dock Gretes pappa. Familjen var samlad för middag när mamman såg en bil stanna utanför. Två nazister kom in och bad Borglund att genast följa med. Han fick sedan två månaders fängelse. I ett senare skede av kriget, när motståndsrörelsen blivit ett verkligt bekymmer, skulle han förmodligen ha dömts till döden.

Borglund flyttade efter kriget tillbaka till Göteborg och Max Manus skulle han aldrig träffa igen. Men deras vägar hade korsats i ett viktigt skede – Vi vil oss et land blev början på Manus motståndsarbete – och Borglund omnämns också i Manus memoarer.

Grete flyttade också till Sverige och i slutet av 1960-talet till Örnsköldsvik, där hon träffat Hilding Lundgren, chaufför vid Örnsköldsvik taxi, som själv varit inkallad som gränsvakt och transportör av norska flyktingar under den svenska beredskapstiden under kriget.

I början av 1980-talet flyttade de från Solgårdsgatan till ett hus i Gimåt där mamma och pappa ofta lämnade mig på dagarna. Dit flyttade också Gretes far. Jag föddes 1979 och brukade sitta i hans knä och nypa honom i skägget. Han dog 1984 men när jag blev lite äldre berättade Grete om honom och kriget; om hur tyskarna inte kunde åka skidor, om hennes äldre syster som blivit kär i en tysk soldat och var med under britternas eldbombning av Hamburg. Och hur hon långt efter kriget fick rysningar när hon hörde tyska.

2009 beslöt jag att dokumentera Gretes berättelser och hälsade på i hennes lägenhet i Sundsvall där hon då bodde. Tillsammans såg vi Max Manus-filmen och när Vi vil oss et land zoomades in utbrast Grete: "Pappas tidning!".

Historien blev plötsligt väldigt levande.

Några veckor senare fick hon en hjärnblödning och förra året gick hon bort. Det grämde mig både på ett personligt plan och på grund av att hennes historier om det krig som mer än någonting annat format den värld vi i dag lever i, nu aldrig skulle bli berättade igen. Jag är dock glad över att med dessa rader kunna påminna om en tid som förvisso är förgången, men som för mig blev levande redan som pojke i 1980-talets trygga och fredliga Örnsköldsvik – ett skede av historien som aldrig bör glömmas bort.

Ronie Berggren

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel
Annons
Annons
Annons