Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Lenas mirakel

+
Läs senare

Tro kan försätta berg.
Den kan till och med jaga cancer på flykt.
Fråga Lena Lindström!
– Det övernaturliga som sker är naturligt för Gud, förklarar hon.

En fredag i januari 1999 fick pingstvännen Lena Lindström reda på att hon hade drabbats av bröstcancer några dagar senare var hon frisk igen.
Hon och hennes familj hade bett bort sjukdomen!
Vi bad tillsammans i en timme. Vi var ganska högljudda, minns hon.
Här är historien om miraklet.
Lena Lindström, i dag förvaltningschef på Örnsköldviks kommuns tekniska kontor, var på mammografi i början på januari -99.
Ett rutinbesök. Vi som passerat 40 blir kallade vartannat år, berättar hon.
Två veckor efter undersökningen kom beskedet.
Jag var van att det det inte brukade vara några anmärkningar, men den här gången var det inte så.
Hon satt på sitt kontor och väntade på att ett möte skulle starta när de ringde från mammografienheten i Härnösand.
Hon som ringde var ganska okänslig, tycker jag. Hon sa att plåtarna inte var bra. Att jag skulle få träffa en läkare.
Förstod allvaret direkt
Lena förstod självfallet allvaret, och kanske var det därför hon hade svårt att tänka rationellt. Hon gick till och med på det där mötet, en kvart efter det att beskedet från Härnösand ilat fram på telefon.
Jag började fundera på när jag skulle kunna avsätta tid att träffa läkaren. Jag hade ju möte med tekniska nämnden på måndagen. Inte klokt hur man tänkte...
Lena skrattar åt att hon inte omedelbart blev orolig och satte sin egen hälsa i första rummet.
Jag är så där. Jag visar stor omsorg när det gäller andra människor och liten när det gäller mig själv.
Hon som ringde från Härnösand hade inte nämnt vilket bröst det handlade om. Lena visste det ändå.
Hela december hade jag haft ont, berättar hon och tar sig på det vänstra bröstet. Fast jag hade inbillat mig att det berodde på menstruationen, ägglossning eller på att jag bar fel bh.
Så fort jag gick i trappor, och det gungade lite under tröjan, så blev det automatiskt att jag höll ena armen så här, fortsätter hon och lägger högerarmen över vänsterbröstet för att ge det extra stöd.
Det var många tankar på en gång. Jag och min gubbe hade pratat en hel del om cancer eftersom en kvinna på hans arbetsplats gick bort på grund av den sjukdomen.
Samma fredag som Lena fick samtalet från Härnösand tog hon ett par timmar ledigt för att kunna sluta samtidigt som "gubben" (Hasse).
Den helgen hade vi planerat fest för att fira av vår dotter Emma, som skulle resa med en kamrat till Rumänien. Gubben min var den enda som fick veta det redan på fredagen.
Det Lena och Hasse bar på under hela helgen var tungt. Så jobbigt att Hasse gick ner fyra kilo i vikt.
Han sa att han fick dödens smak i munnen, berättar Lena. Jag själv tänkte mest på att jag ville fortsätta leva, jag var ju bara 46 år.
Familjen samlades
På söndagkvällen dottern skulle resa till Rumänien på onsdagen samlades hela familjen för att gå igenom Lenas situation.
Emma tog det mycket hårt. Hon ville inte längre fara på någon resa, utan sa att hon skulle be för mig tills jag blev frisk.
Lena, Hasse, Emma och sonen Martin plockade fram Bibeln, slog upp Matteus 4:23 och läste tillsammans om hur Jesus botade alla slags sjukdomar.
Familjen ägnade en hel timme åt att be.
Det är väl inte så lång tid? undrar Lena. Jag har varit med om att be betydligt längre än så och högljudda var vi.
Och inte nog med det.
Som en ytterligare vädjan om mirakel utförde Hasse en ritual som det står att läsa om i Jakobs brev.
Där står att den sjuke ska smörjas med olja så Hasse smorde Lena i pannan med olivolja.
Värme fyllde kroppen
Under tiden de fyra bad tillsammans natten mellan måndag och tisdag började Lena känna en alldeles speciell sorts värme i kroppen. Den liksom trängde sig in i ryggen och ville ut på framsidan genom det vänstra bröstet.
Direkt efter bönen kände jag att jag blivit frisk. Nu är det klart, funderade jag.
Inte bara Lena misstänkte att bönen hade blivit hörd.
Emma fortsatte packa för sin Rumänienresa.
Och Hasse tog hunden och gick ut på promenad.
Jag kunde klämma på bröstet utan att det gjorde ont. Jag kunde hoppa. Jag var helt säker.
Pingstvän sedan barnsben
Tisdagens resa till Härnösand, där Lena skulle undersökas på nytt och där läkare skulle ta prover, blev en fridfull resa, som hon själv uttrycker det.
Det blev en resa för bekräftelse, en fridfull resa.
Lena har ett långt förflutet som pingstvän.
Jag minns inte att jag haft ett liv utan tro på Jesus.
Hon döptes som elvaåring och har därefter engagerat sig allt mer som pingstvän.
När undersökningen var gjord i Härnösand sa den kvinnliga läkaren till Lena:
Du är frisk. Med utropstecken, gratulerar.
Vävnadsförändringarna var borta.
Det visade röntgenplåtarna.
Lenas vänstra bröst var lika friskt som det högra.
Frågade du inte läkaren hur i all världen förvandlingen gått till?
Nej, jag gjorde inte det. Jag var så glad i situationen att jag inte ställde några frågor alls.
På vilket sätt påverkades familjen av det som skedde?
Hela familjens tro för helanden och under har växt. Vi tvekar inte att be för helande.
Hur många känner till det här? Har du berättat på jobbet?
Jag har berättat, men inte för alla. På jobbet drog jag det för killarna i ledningsgruppen i samband med att vi skulle göra en lönerevision.
Vilka reaktioner har du mött?
John Norberg bad att jag skulle kolla mig igen. Han sa: Du vet att jag är rädd om dig.
Vad har du att säga till andra som efter det här reportaget försöker sig på en bön för att bli kvitt något?
De kan förstås bli besvikna. Men att inte ens försöka be är inte heller rätt.
Så berättar Lena hur man rätt nyligen i Pingstkyrkan bad för en kvinna som hade en knöl i sitt ena bröst.
Knölen försvann.
Vi ber i Jesu namn, vi praktiserar Guds ord. Det är Jesus som är läkaren, inte människan.

HASSE TAVÉR

Annons
Annons
Annons