Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazz som rockar fett

ÖRNSKÖLDSVIK. Jazzen slog ner på Nolan i går.
Tacka en inställd spelning i Skellefteå för det.
Vilket galet gig – helt lysande, grabbar!

Annons

För de flesta icke inbitna jazzdiggare är säkert Jan Lundgren Trio en okänd storhet. Men gårdagens hastigt insatta extraspelning i Nolaskolan lär ha gett gruppen många nya fans. Åtminstone bland de unga som gavs möjlighet att lyssna.
I jazzkretsar är trion välkänd, inte bara i Sverige. Kritiker världen över rosar gruppen för dess personliga och dynamiska spelstil och Jan Lundgren är redan, 35 år gammal, en av de snabbast växande stjärnorna bland svenska jazzmusiker. Internationellt är han ett erkänt namn med en diger meritlista och med ett antal skivinspelningar i USA bakom sig.
I går bjöd han, tillsammans med Mattias Svensson, bas och dansken Morten Lund, trummor, på en lekfull uppvisning i sanslöst lössläppt spelglädje. Jan Lundgrens mellansnack var dessutom klurigt roligt och de tre på scen gav mest intrycket av att vara på ett bubblande bushumör.
Spelade för publiken
Redan med första låten Do It Yourself, från senaste cd:n For Listeners Only, hade de publiken med sig i sitt lysande lattjande.
Sedan ramlade det på, låt efter låt, av utåtriktad jazz. De tre på Nolans scen spelade verkligen för den unga publiken, inte bara sig själva. För trots att musiken hela tiden låg på en hög nivå var musikerna inte sena att bjuda på lite show och spex. Och som de bjöd på sig.
Trummisen Morten Lund blev snabbt publikens favorit. Tekniskt driven med trummorna, vare sig han spelade med trumpinnar, vispar eller armbågar(!) rev han ner jubel och applåder med sitt trixande.
Att han gjorde det utan synbar ansträngning och glad som Toker på julafton gjorde inte publikens förtjusning mindre. Ständigt var hans spelande ögon på jakt efter nya spratt och han verkade ha minst en räv bakom varje öra.
Vad nu det heter på danska.

TOLKADE ELLINGTON
Efter ett medley på svenska visklassiker, däribland Mats Paulsons Visa vid vindens ängar, bjöd trion på sin högst egna version av Duke Ellingtons Caravan.
Det börjar utan konstigheter. Mitt i låten reser sig så plötsligt pianisten Jan Lundgren och går av scenen. På vägen ut vinkar han med sig sin basist Mattias Svensson.
Ensam kvar på scenen sitter en till synes vilsen Morten Lund vid sina trummor. Allt som återstår av Ellingtons Caravan är hans trevande trummande.
Men skenet bedrar. Sakta men säkert tar Morten Lund över föreställningen på egen hand. I ständigt stegrade rytmer får han hela publiken med sig. Till sin förtjusning känner de också igen en bekant grundrytm. Snart hörs i Nolan hockeyklappningarna från Kempehallen, avslutade med sitt rungande Modo!

AVANCERADE ÖVERRYTMER
Det är en märklig upplevelse att se och höra en överförtjust dansk jazztrummis leda Modos hejaklack, utan att för ett ögonblick tappa bort sig i de avancerade överrytmerna.
När uppvisningen är över vet jublet inga gränser. Mattias Svensson och Jan Lundgren kommer tillbaka in på scen, bara för att mötas av sin trummis på väg ut.
Det blir ytterligare några låtar innan Jan Lundgren och gruppen tackar för sig med ett det här var den bästa skolkonsert vi gjort (nya applåder och jubel) för det är vår första någonsin!
Roligare och bättre än så här blir det inte på blanka förmiddagen.
Det må vara jazz, men Jan Lundgren Trio rockar fett.

PER EURENIUS

Annons
Annons
Annons