Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

90-årig husbyggare

Enligt statistiska undersökningar blir vi allt äldre och äldre och dessutom behåller vi hälsan längre än förr.
Men att vara 90 år och i full färd med att bygga en stor altan på egen hand tillhör nog ändå ovanligheterna.
– 90 år är väl ingen ålder, säger Ingemar Öhlén i Köpmanholmen.

Annons

Förra höstens ständiga regnande gjorde teglet på ena husgaveln genomblött, och det hann inte torka upp innan kylan satte in. Stenarna sprack under vintern och det såg inte alls bra ut.
Då fanns det bara två saker att välja på. Antingen byta ut teglet eller bygga en altan längs hela väggen. Eftersom det inte gick att få tag på samma tegel som i huset, blev det så här, säger Ingemar Öhlén.

Att njuta av livet på äldre dar genom att ligga på sofflocket är ingen han rekommenderar.
Nja, du förstår, man måste ju röra på sig. Och gör man saker själv så får man det som man vill.
Ingemar Öhlén har arbetat som smed under hela sitt yrkesverksamma liv. Han började redan på våren 1929 på sågverket i Köpmanholmen som ägdes av Forss AB. Den då 18-årige Ingemar fick en timlön på 53 öre. Lönen utbetalades var 14:e dag.
De var två smeder på verket, och allt skulle tillverkas på egen hand alla verktyg bland annat. För att få materialet formbart fick Ingemar och hans arbetskamrat se till att hålla elden i gång, för det dröjde ända till 50-talet innan de fick en svetsapparat till hjälp.
Jag trivdes väldigt bra på sågverket. Vi hade stor frihet och dirigerade vårt arbete själva. Vi var överhopade av arbete och man fick vara något av en tusenkonstnär och mer ändå, säger Ingemar Öhlén.
Han föddes i Bräcke som yngst i en syskonskara på fem bröder och tre systrar. När han fick anställning på sågverket bodde han ett tag i de baracker som hade byggts upp för de så kallade lösarbetarna, alltså sådana som inte var bofasta på orten. Arbetarna betalade inget för det boendet, men lunchen som tillagades av företagets kocka fick de bekosta själva.

Kamratskapen på sågverket var god och ett populärt kvällsnöje var kortspelet 21. Det fanns också gott om dansbanor på den tiden, och Ingemar och hans kompisar tog sig gärna en svängom i Kornsjö, Vik, Hornäs, Bjästa eller Vibyggerå.
Ibland tog vi en taxibil det kostade 2 kronor att åka från Bjästa till dansen i Skulnäs. För att det skulle bli så billigt som möjligt, var vi ofta så många att vi måste sitta i knät på varandra, skrattar han.
Ingemar Öhlén har alltid varit en händig karl. Bostadshuset har han byggt själv från grunden. Otaliga är också de prydnadssaker och nyttoprylar som finns i hemmet, han har dessutom tillverkat en golvstående moraklocka av en enda stock!
Ja, den aspen satt jag på garageuppfarten en hel sommar och karvade ur. Sen fick den ligga i pannrummet ett par år för att torka ordentligt.

Trots att Ingemar Öhlén arbetat som smed i hela sitt liv, med allt oljud det innebär, har han inga särskilda problem med hörseln. Han har utsatt sin kropp för hårt arbete, men trots detta klarat sig bra från skador och krämpor.
Jag har aldrig ätit någon medicin, bara hostmedicin ibland. Jag har fått starr och måste ta ögondroppar, men annars är jag glad att jag fått vara frisk under alla år, säger Ingemar Öhlén.
Minnet är det heller inget fel på. Han berättar en märklig historia om hur det gick till när han träffade makan Hilma 1964. Ingemar var frånskild, och fick av en kamrat som varit på en danstillställning höra att Hilma också var ensam.
Ingemar Öhlén tyckte sig ha sett Hilma, eller fru Näslund som hon också kallades, på förrådet till fabriken i Köpmanholmen. Han ringde upp henne en dag för att fråga om hon ville gå på bio. Hon tackade ja, och de kom överens om att hon skulle komma hem till Ingemar först.

När jag öppnade dörren visade det sig att hon inte alls var samma person som jag trodde att jag ringt till! Vad gör man i det läget, säger han och ler finurligt.
Nåväl, Ingemar höll tyst om sitt misstag. De båda gick på biografen och såg Fåglarna av skräckregissören Alfred Hitchcock, och på den vägen är det.
Det gick ju bra ändå, inflikar hustrun Hilma.
Ingemar Öhlén har inga problem med att sysselsätta sig. När han arbetade hade han just ingen fritid, och nu när han har gott om fri tid arbetar han mest. Bygget av den stora altanen påbörjades så sent som i våras och redan står väggar och tak klara.
Nästa sommar kan vi nog sitta här ute och dricka kaffe! säger han.


CARIN ERIKSSON

Annons
Annons
Annons