Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här mördades kvinnor för häxeri – "Kyrkan har aldrig bett om ursäkt"

/
  • Kerstin Ågren har åtta anmödrar som mördades anklagade för häxeri.
  • De är 40 år i sommar sedan minnesstenen sattes upp över de 71 personer, nästan uteslutande kvinnor, som brändes på Häxberget.
  • Det var här, omgivna av spjut i en spetsgård, som kvinnorna tvingades vandra upp på berget mot sin egen död.

Här på Häxberget genomförde kyrkan för 340 år sedan ett bestialiskt massmord på 71 personer.
Mestadels handlade det om kvinnor som anklagades för häxeri. "Trollpackor" som brutalt halshöggs och brändes på bål.
De ansågs bland annat ha "bolat" med djävulen, att med trolleri stulit mjölk från grannens ko eller på uppochnedvända kossor flugit med små barn till blåkulla.

Annons

Så här står det på minnesstenen på bergets topp.

"Här brann häxbål

1675

Kvinnor dog

Män dömde

Tidens tro drabbar människan"

En stark text som många berörs av.

Som nästan alltid låg avrättningsplatserna på sockengränserna, så långt bort som möjligt. Så är det i det här fallet också. Häxberget, eller Bålberget, ligger mitt emellan de tre berörda församlingarnas kyrkor.

Häxprocesserna var en hysteri som började i Italien på 1400-talet och som spred sig som en pest över hela Europa.

I Sverige var vansinnet som värst under perioden 1668 till 1676.

Här i Ångermanland började det 1674 med domar i Säbrå, Boteå och Sollefteå. Men det var inte förrän 1675 som den stora trolldomsprocessen i församlingarna Torsåker, Dal och Ytterlännäs ägde rum. Därifrån kom 71 av de totalt 150 personer som mördades under hysterin.

Uppskattningsvis dödades nästan varannan kvinna i Dal, var sjätte i Torsåker och var åttonde kvinna i Ytterlännäs. Siffror som är helt ofattbara och som lär ha betytt död och svält för många efterlevande barn.

Se även: Gripande teater om en mörk tid

Några ben från de döda har aldrig hittats och en teori är att askan från bålen dumpats i den intilliggande Lesjön, på en plats med det talande namnet "Kärringviken". Fosforanalyser i marken har däremot visat var halshuggningarna genomfördes.

Kerstin Ågren i Forsed, själv läkare, hade nog riskerat råka lika illa ut som åtta av hennes anmödrar gjorde om hon levt på den tiden.

Läkekunniga kvinnor, kloka gummor, hörde till de som ofta misstänktes för häxkonster.

– Duktiga kvinnor vars kor mjölkade bra var andra som råkade illa ut, berättar Kerstin Ågren.

De påstods ibland ha tillverkat en "bjära", en konstgjord figur, för att skicka på uppdrag att stjäla mjölk från grannarna.

Kvinnorna brändes inte levande utan halshöggs innan de kastades på bålet. Halshuggningen sägs ha gjorts en bra bit från bålet för att allt blod inte skulle blöta ner bränslet.

Rättegången mot de anklagade ägde rum vid gästgiverigården i Hammar och i byn finns fortfarande en källare kvar där kvinnorna, enligt folkmun, ska ha förvarats innan rättegång och döden.

Se även: Här förvarades kvinnorna innan de brändes

Besöker man källaren är det lätt att förstå den ångest som de svältande och torterade kvinnorna måste ha haft. De var helt beroende av att släktingar försedde dem med mat. Eftersom många släktingar dessutom ofta trodde på deras skuld var inresset att hjälpa till heller inte så stort.

Något forskarna sett är att i de församlingar prästerna var mest aktiva häxjägare slutade det också med flest döda. På andra håll var kyrkan mer sansad och där pekades inte heller så många ut.

Den mycket hängivna komministern Lars Hornaeaus hade en effektiv metod att hitta vittnen. Han förde in barn i en ugn. Tände på halm utanför och hotade med att bränna barnen om de inte vittnade mot vänner och släktingar.

Apropå peka ut så var de två så kallade Nordingrågossarna, eller Visgossarna, något av huvudvittnen i flera fall. Pojkarna pekade ut än den ena och än den andra kvinnan som häxa. De sa sig kunna se djävulsmärket hos kvinnorna, Stigma Diaboli.

Några år efter häxprocessernas slut hittades enligt sägnen båda döda i ett dike, troligen en hämnd från anhöriga till de kvinnor som mördats efter deras utpekanden.

I dag står minnesstenen som ett monument över tragedin. Stenen sattes upp 1975 av hembygdsföreningarna och dikten är författad av Jan Stattin som forskat mycket kring häxprocesserna.

– När minnesstenen sattes upp ville inte Svenska kyrkan vara med. Till skillnad från den katolska kyrkan känns det som den protestantiska aldrig bett riktigt om ursäkt för det som hände, säger Kerstin Ågren.

Annons
Annons
Annons