Annons
Annons
Annons

Tio års kamp för att slippa strålning

Tre gånger på tio år har hon fått nej. Men Märta Tollet-Sjölund ger inte upp. Hon vill bara bo så att hon kan överleva. – Jag blir hela tiden sämre. Nu är det fara för livet, säger hon.

Dörrklockan till lägenheten i Härnösand är avstängd. Vi knackar försiktigt på.

– Kom in, ropar Märta Tollet-Sjölund och möter oss med händerna för ögonen, stänger dörren snabbt och utrustar oss med var sin liten avskärmad ficklampa i det kompakta mörkret.

Sedan är hon redo att prata om sitt liv med elöverkänslighet, extrem ljuskänslighet och svårartad utmattning.

Över huvudet har Märta Tollet-Sjölund har en huva över huvudet. Det visar sig vara toppen på en heltäckande dräkt av tyg förstärkt med metalltrådar som ska skydda mot elektromagnetisk strålning.

En stor baldakin som hänger över sängen är av samma material, liksom en matta på golvet, och tillsammans skapas en skyddande bur i sovrummet.

Problemet är att lägenheten och området tär på hälsan ändå. Märta Tollet-Sjölund vill flytta men behöver kommunens hjälp.

– Jag ansöker om ett separat hus, ett fristående hus, som är helt elsanerat. Det ska vara så långt som möjligt från grannar och deras elektriska apparater.

– Minst 300 meter ifrån, eller egentligen 400 meter har man sagt, men man kan ju inte få allt perfekt, säger hon.

Senast ansökte hon 2009. Hon har inte fått besked ännu.

I januari i fjol kom socialnämndens ordförande Ann-Christine Myrgren (S) och deltidskommunalrådet Tomas Q Nilsson (MP) på besök tillsammans med två representanter från elöverkänsligas förening.

Inte heller det satte fart på frågan.

– Nej, de har inte fört ärendet framåt ett skvatt. Alla vet att lägenheten inte går att elsanera på ett säkert sätt.

Häromveckan kunde vi berätta hur Märta Tollet-Sjölund vände sig till länsstyrelsen och begärde strålningsfria zoner i Västernorrland när man nu ändå håller på och mäter den dåliga mobiltäckningen i länet.

Hon vet att många hävdar att elöverkänslighet bara handlar om hjärnspöken.

– Experterna som används är knutna till telekomindustrin. De får forskningsanslag därifrån. De är mutade människor. Det finns 2000 vetenskapliga rapporter som visar att de har fel, kommenterar Märta Tollet-Sjölund.

Ovanpå detta hänvisar hon till en FN-konvention om mänskliga rättigheter för funktionshindrade, en resolution från Europarådet samt ett utlåtande från Socialstyrelsen som slår fast att kommunerna faktiskt är skyldiga att hjälpa elöverkänsliga personer.

– Jag har en gammal dialogtelefon med nummerskiva. Den strålar mindre. Jag har klarat ett samtal upp till tolv minuter.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons