Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljusare och lättare begravningsseder

Annons
Ljusare och lättare begravningsseder

Förr i tiden bar en kvinna sorgdräkt i flera år, kanske resten av livet, när hon hade sorg.

En del av sorgdräkten var sorgsmycket. Det var allt från tunga halsband med många stenar till enkla kors inristade i sten.

Företrädesvis var det överklassen som bar dessa smycken, som ofta var gjorda i svart stenkol och mönstret som skars ut i stenen symboliserade ofta personen man sörjde.

I dag är klädseln lättsammare än för 25 år sedan och det är inte många som bär sorgkläder annat än till begravning. Sorgband, sorgflor och slöja är sådant som inte längre är vanligt. Om klädseln är valfri bär de flesta män grå, mörkblå eller grå kostym medan kvinnorna bär mörk dräkt, klänning eller byxa med vit eller svart blus. Enligt gammal vett och etikett ska de närmaste sörjande männen bära vit slips medan de övriga har svart.

Många föredrar också att bära ljusa kläder, detta för att avskedet inte ska bli så tungt och mörkt. Inte sällan är det också den avlidnes önskan.

Liksom klädseln har utsmyckningen av kistorna förändrats genom åren. I dag finns ett brett utbud av kistor, ofta i ljusare nyanser.

- Förr skulle det vara mörka kistor åt en man och vita åt barn och ogifta och äldre kvinnor, berättar Denny Wikman på Fonus i Härnösand.

- Trendbrottet kom efter Olof Palmes begravning, där kistan var vit.

Som anhörig får man vara med vid svepning och kistläggning av den döde. Förr, när de flesta avled i hemmen var det vanligt att de sveptes i sina egna kläder. Men till följd av att de flesta avlider på sjukhus har det blivit ovanligare.

- Det är vanligare att den som avlider och har bott i gruppboende kläs i sin enga kläder, berättar Margareta.

Minnessaker får också läggas i kistan. Vad som helst egentligen utom sådant som kan betecknas som miljöfarligt eller som kan skada lokaler och utrustning eller de personer som handskas med kistan.

- Det är vanligare att de anhöriga lägger föremål ovanpå kistan vid avskedet. Det kan vara den avlidnes tofflor eller en handväska, men också ett fotografi, berättar Margareta Dehle, på Fonus i Härnösand.

Den som vill får också dekorera kistan efter egna önskemål och med egna blommor.

- Det är inte så vanligt, men det förekommer och då främst sommartid, då man kan plocka egna blommor, säger Margareta.

Vidare får den som vill smycka kistan med ett bårtäcke istället för blommor. Man kan använda eget bårtäcke eller församlingens. Men församlingens bårtäcke får vanligen användas endast under begravningsakten i kyrkan, kapellet eller annan församlingslokal.

Varför vissa istället väljer ett bårtäcke varierar.

- Dels är det av sociala skäl och dels tycker inte alla om blommor, de tycker att det är vackrare med ett bårtäcke. De kan också vara allergiska, berättar Margareta.

Dödsannonserna har helt över tagit rollen att informera om ett dödsfall samt tid och rum för begravningen. I många annonser står att begravningen ska äga rum i stillhet, vilket innebär att de efterlevande vill vara privat.

- Med det menas att ingen speciell är inbjuden, men att begravningsgudstjänsten är öppen för alla, säger Denny.

För 50 år sedan betraktades en begravning i stillhet som en skam för såväl familjen som hela byn. Det som i dag är en privatceremoni var då ett samhällsstraff som man dömdes till av domstol.

På 1700-talet var den skamligaste begravningen för dem som avrättats eller tagit sitt liv. Kyrkan befattade sig inte med dessa begravningar. Liket fördes då till skogs av skarprättaren där det grävdes ner. Nekrologer eller minnesord över avlidna skrevs redan när tidningarna började komma i mitten av 1700-talet och blev sedan allt vanligare.

christina almgren



Källor: Om begravning, av Svenska kyrkans församling och pastoratsförbund. Jordfästning i stillhet, Hilding Pleijel.



I stället för blommor väljer en del att dekorera kistan med ett bårtäcke. På bilden visar Margareta Olofsson, Fjällsö församlings bårtäcke.

Arkivfoto: Bjärne Engholm



Förr i tiden bar en kvinna sorgedräkt i flera år. På bilden drottning Ingrid av Danmark vid Gustav VI Adolfs begravning, 1973.

Arkivfoto: Pressens Bild





- Jordbegravningar är vanligare på mindre orter och i norra Sverige finns fler familjegravar, berättar Margareta Dehle, vid Fonus i Härnösand

Foto: Christina Almgren



Förr skulle det vara mörka kistor åt en man. Trendbrottet kom efter Olof Palmes begravning, där kistan var vit. Bilden är från förre LO-ordföranden Gunnar Nilssons begravning.

Foto: Pressens Bild



Tidigare artiklar i serien: Symbolerna blir fler och fler, 2/11, Musiken vid begravningar, 22/11.
Annons
Annons
Annons