Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döden - en del av livet

Annons
Döden - en del av livet

Viktigare än allt morfin i världen är en hand att hålla i, en smekning på kinden.

Orden kommer från sjuksköterskan Pär Kide, som sedan 27 år tillbaka arbetar på Norra Älvsborgs Länssjukhus i Trollhättan.

Pär Kide är också sedan många år verksam som vårdkonsult och föredragshållare i hur man ska skapa större öppenhet och naturlighet i frågor om döende, död och sorg.

- Dessa frågor är undanstoppade i Sverige. Det är ett samhällsproblem, man pratar inte om slutet. Sorg i Sverige är en enskild angelägenhet, säger han.

Pär Kide var föreläsare vid en temakväll om "Döden - en del av livet", som hölls på Folkets hus i Kramfors under tisdagen. Arrangör var Fonus, som på detta sätt vill sprida information och skapa förståelse i ämnet.

Bland åhörarna återfanns bland annat vårdpersonal, läkare, polis, präster och begravningsentreprenörer.

Döden är en del av livet, precis som födelsen. De flesta dödsfall sker på ett naturligt sätt - efter ett långt liv. Men när ett barn dör är det svårt att se det som naturligt. Då är det viktigt att så långt det går, försöka acceptera det.

För att minska den egna dödsrädslan måste man våga tänka på döden och tala om den.

Pär Kide arbetar på en neurologavdelning, där patienterna är från 16 år och uppåt. Tre till fem personer dör i veckan och de flesta är i 50-55 årsåldern vid dödsfallet.

Döden göms ofta undan inom den svenska vårdorganisationen, vårdpersonalen pratar inte särkilt mycket om döden med varandra. Det brister också mycket i vårdutbildningar, för alla vårdyrkeskategorier. Men behovet av kunskaper är stort, anser Pär Kide.

- De flesta dör på sjukhus och många dör övergivna och ensamma. Nattpersonalen hinner inte med och det finns ingen vårdpersonal på natten.

Vid en undersökning, där flera tusen vuxna personer ingick, fick man svara på frågan om var de helst ville dö, blev svaret "hemma i min säng".

Pär Kide är förespråkare för palliativ vård, (helhetsvård), vilket innebär bland annat att även de anhöriga ska ingå i den. Han har också skrivit allmänna råd om palliativ vård och gett ut facklitteratur i ämnet.

- Vid ett möte med en människa som befinner sig i en livskrissituation tror vi många gånger att vi måste säga de rätta orden och att vi måste vara på ett visst sätt gentemot den människan. Många tror också att det krävs speciella kunskaper för att hjälpa och stödja de drabbade. Men det viktigaste är att visa medkänsla, vara sig själv, säger Pär.

Men enligt honom måsta man börja med sig själv för att förstå vad det handlar om, man måste bearbeta sin dödsångest.

- Det som hjälpt mig är de döende patienterna och deras anhöriga. Det är de som är experter.

Pär var 7 år när gammelmormor dog och det var hans första möte med döden.

- Jag blev inte skrämd, hon såg ut som vanligt, säger Pär, som tycker att vi överbeskyddar barnen.

Det är viktigt att särskilt tänka på barnen. De måste få närvara, se och känna för att förstå vad som har hänt. Detta för att de ska kunna bearbeta sin sorg på ett bra sätt, annars är det lätt att de förnekar den.

Den egentliga sorgekrisen startar vid dödsfallet och det som många upplever som svårast är efter begravningen. I och med att akten är över är det få som hör av sig, det blir ett vakuum för den sörjande.

christina almgren





Empati.

- Vi måste våga visa känslor och berördhet i kontakten med människor som befinner sig i en livskrissituation, säger Pär Kide, sjuksköterska och föredragshållare i frågor om döende, död och sorg.

Foto: Sten Engblom

En hand att hålla i är viktigare än allt morfin i världen, för en människa som är döende.



I FN:s förklaring om "Den döende människans rättigheter från 1975, står bland annat att: Jag har rätt;

* att bli sedd och vårdad som en levande människa fram till min död.

* bli vårdad av omsorgsfulla, medkännande och kunniga människor som accepterar, tillåter och försöker förstå mina behov och önskningar under de sista veckor/dagar jag lever.

*att få vara delaktig och bestämmande i frågor som rör min egen vård

*erhålla fortsatt medicinsk behandling och vård även om målet inte längre är bot utan välbefinnande vid livets slut.

*få en individuell och generös lindring av min kroppsliga smärta och själsliga ångest.

* få ge uttryck för mina egna känslor om min förestående död, på mitt eget sätt, samt att få tillåtelse för mina reaktioner.

*få information, diagnos och prognos samt att få ärliga svar på mina frågor.

*få behålla min individualitet och inte fördömas för mina egna avgöranden.

*att ge uttryck för och få stöd i min religiösa uppfattning och andliga upplevelser.

*att få slippa dö ensam, om jag inte vill det.

*att få avlida i frid, med värdighet och med respekt för min personliga integritet.

*Jag och min familj har rätt att få hjälp och stöd inför i och efter min död.

*Jag och min familj har rätt att förvänta att min döda kropp behandlas med respekt.

Annons
Annons
Annons