Annons

Ett första steg är att #prataomdet

När Wikileaks frontman Julian Assange polisanmäldes för våldtäkt väcktes ett förakt mot – de kvinnor som anmält honom.

Det samhällsproblem av enorma mått, om hur sexvåldsoffer får bära skulden hade plötsligt fått ett nytt exempel (det är viktigt att understryka att Assange ännu inte är dömd för något brott, men diskussionen som sådan är oerhört viktig även om den är generell).
I kölvattnet av reaktionerna i Assangefallet skrev författaren och tv-kändisen Johanna Koljonen för bara några dagar sedan på mikrobloggen Twitter självutlämnande om egna upplevelser av solklara övertramp i sexuella situationer tio år tillbaka i tiden. I anslutning till sina meddelanden i ämnet skrev Koljonen dit hashtaggen #prataomdet som för att be sina läsare att lätta på sina sinnen och öppna upp det samtalsämne som så ofta är tabu (ordet hashtag, markerat med # framför, är ett klassificeringsord som gör att ordet blir sökbart i Twitter).
Uttrycket #prataomdet spreds plötsligt som en löpeld i twitterflödet och inom loppet av bara några dagar hade hundratals, kanske fler, twittrare följt hennes exempel och den ena otäcka våldtäkts- och utnyttjandebeskrivningen efter den andra publicerades på Twitter. Många av dem historier som, alldeles uppenbart, aldrig tidigare hade berättats.
Att prata om det. Inte stänga in skulden som inte borde finnas där, inte belägga sig själv med större börda än den redan uppenbara efter att ha utnyttjats. I förnekelsens och skammens rodnad tystas vidriga beteenden ned och försvinnande få av dem landar därför på en polisutredares bord. Och ännu färre når fram till en rättegång.

Vi behöver bara backa bandet ett knappt år för att minnas Bjästahändelserna där omgivningen tog ställning för den dömde våldtäktsmannen. Det var det första misstaget. Fel nummer två var att det massiva hatet sedan (efter Uppdrag granskning) bytte skepnad och nu riktades mot den unge dömde pojken, och plötsligt var fokus på själva grundfrågan som bortblåst. Nu kretade allt istället kring hat i den andra riktningen – och vad har någonsin lösts med det verktyget?
Jag skrev då i april, efter just Bjästahändelserna att: ”Det värsta som skulle kunna komma ur detta är om vi missar att ta tag i grundproblematiken med snedvridna bilder av sex och den otäcka skuldkänsla som inte sällan landar på våldtäktsoffren”. Och vad hände nu, när Assange begärdes häktad i sin frånvaro misstänkt för just våldtäkt?

På måndag publicerar ett flertal svenska tidningar texter i detta ämne för att sprida budskapet och lyfta problematiken med att utnyttjade kvinnor (och män också, för den delen) skuldbelägger sig själva i inbunden tystnad, och ensamma får bära skam och skuld när andra felat. Genom att prata löser vi kanske inte problemet med övergreppen, men vi lyfter upp dem på dagordningen i fullt dagsljus där inga mörkertal i världen kan svärta ned och försvåra för möjligheten att vidta åtgärder.
Twitter är ett tämligen begränsat forum än så länge. En stor majoritet därute vet inget om #prataomdet-dialogen i mikrobloggen och har således ännu inte nåtts av denna ständigt växande rörelse. Där har vi inblandade ett viktigt uppdrag att nu ytterligare sprida budskapet i andra kanaler för maximalt genomslag. Måndagens publiceringar på Örnsköldsviks Allehandas och Tidningen Ångermanlands ledarsidor är ett första steg i den riktningen.
Vi måste våga #prataomdet.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons